Gränsbarn bussades söderut för att lära sig svenska

Ett barn som inte får tala sitt språk tappar självförtroende, det förstod man inte förr i tiden, säger författaren Kerstin Tuomas Larsson

 

Att inte duga för sitt språks skull, att då bo i andra familjer för att lära sig tala ”riktig” svenska och inte meänkieli. Det är vad författaren Kerstin Tuomas Larssons bok Hjärntvättarresan handlar om. Det här är en del av vår historia som många inte känner till, säger hon.

Vi känner alla till att staten har en del på sitt samvete vad gäller försvenskningen av Tornedalen. Nu kommer nya uppgifter som visar att finsktalande barn i Tornedalen under sina sommarlov bussades till familjer i svensktalande delar av landet för att lära sig språket. Det här skedde under 1920-40-talen. En del av dessa personer lever fortfarande.

-Syftet med bussningarna var gott, naturligtvis ville ingen barnen illa. Men vad man inte fattade var att trycker man ner ett barns språk försvinner självkänsla, självförtroende och tilliten till sig själv. Duger inte mitt språk så duger inte jag! I´m not good enough.

De personer Kerstin intervjuat till sin roman har signalerat just det: att de kände sig förminskade på grund av dessa språkläger. En del bussades till helt okända familjer flera somrar i rad, andra bara vid ett tillfälle.

 

Dör om hon öppnar munnen

Kerstins roman Hjärntvättarresan (Aivonpesoreisu) var egentligen tänkt som teatermanus från början. Arbetet har under tidens gång ändrat form och nu i november släpps den på Lumios förlag. Bilden på omslaget (av Eva Helena Larsson) är stark. Den föreställer en ung flicka som delvis är nedsänkt i vatten.

-Öppnar hon munnen så drunknar hon. Hon dör.

Arbetet med romanen om flickan Elvi har påverkat Kerstin på ett personligt plan eftersom hon har nära anhöriga som varit med om dessa bussningar. På nära håll har hon sett hur det satt spår i människor. -Många barn hamnade i familjer som hade det bra, men alla gjorde inte det.

En av de intervjuade fick bo hos en ensamstående karl som inte var snäll och den flickan fick uppleva hemska saker. Under tiden bussningarna pågick var det få som pratade om dem.

– De var ju förknippade med skam.

 

Hjärntvättarresan handlar om Elvi som bussas söderut för att lära sig svenska. Boken ges ut på Lumios förlag

 

Lärde sig bondska på landet

Bussarna gick inte alltid till södra Sverige. Vanligt var att många finsktalande barn från Tornedalen hamnade hos familjer som bodde strax utanför Tornedalen, kanske i Luleå eller Boden.

-Men vad lärde de sig på vischan i Luleå? Nå inte var det svenska, det var ju bondska!

Flickan Elvi är huvudperson i boken men Kerstin har intervjuat flera som upplevt bussningen och kokat ihop det till berättelsen om Elvi.

-Jag har valt att skriva om flickor för jag vill lyfta kvinnornas historia.

Kerstin berättar att hon upplever att Tornedalen haft en hierarki i tre steg där en del varit mer värda än andra. Längst ner på trappan har den finska kvinnan stått, ovanför henne den tornedalska och högst upp, som kronan på verket, den svenska kvinnan.

-Vi ska vara tacksamma för de finska kvinnorna som gifte sig med svenska män för det är tack vare dem som finska språket lever kvar hos oss.

Kerstin har under sitt liv själv haft känslan av att hon inte duger i möten med ”svenska” kvinnor. I sådana sammanhang har hon gärna tagit ett steg tillbaka.

-Det har tagit mig årtionden att känna att ingen är bättre än jag och jag är inte bättre än någon annan. Vi är alla lika.

Åsa Larssons Tornedalen i SVT-program

-Det här har varit mitt livs bästa resa, säger Åsa om inspelningstiden uppe i Tornedalen i somras. Foto: Ahti Aasa, SVT

Arbetsgemenskap är typiskt för tornedalingar. När författaren Åsa Larsson återvänder till sin barndomsby Kurkkio i en ny programserie i SVT får vi ta del av den.

-Jag och mamma gör fortfarande så, vi jobbar ihop. Att skura mattor tillsammans, att låta handen göra något, är bra för huvudet och samtalet. Tornedalingar har en tilltro till sina händers förmågor.

I SVT:s nya programserie ”Med hjärtat i Kurkkio” står författaren Åsa Larssons eget liv i fokus. I tre delar som sänds i december får vi följa i hennes fotspår när hon återvänder till Tornedalen. Allt är äkta, ingen fejkad historia ligger bakom upplägget.I programmet återknyter Åsa kontakten med både personer och platser från hennes uppväxt – det som format henne som människa och även präglat hennes författarskap. Möten som hör ihop med hennes livsberättelse. 

SVT:s nya program i tre delar om Åsa Larssons liv sänds i december. Foto: Bonniers

-När jag väl kom tillbaka till Kurkkio i somras inför inspelningen, var min föreställning att älven var jättestor och skogen djup och enorm … Men i verkligheten handlade det om kanske en kvadratkilometer som jag rört mig på under min uppväxt.

Åsas mormor Theresia bodde i Kurkkio och henne känner Åsa stor kärlek till. Hon finns också återgiven i den filmatiserade boken om hjältinnan Rebecka Martinsson.

-Min mormor var den viktigaste personen i mitt liv.

Samvaron med mormor bestod i att följa henne i hushållsgöromål och barnbarnet var aldrig i vägen. Theresia var flitig, jobbade jämt, satt aldrig ner.

En extra krydda i programmet är att det finns en konflikt i Åsas familj som är kopplad till Kurkkio,

-Konflikten har gjort att jag inte varit där på 30 år så det var väldigt speciellt att komma tillbaka.

SVT:s producent Ahti Aasa gav Åsa stor frihet att bestämma över innehållet i programmet. En hörnsten blev att skura trasmattor vid älvens strand, en annan att skriva en låttext ihop med Hasse Alatalo (med sång på förstukvist av Susanne Rantatalo). Producenten Ahti Aasa ville att allt som filmades skulle vara äkta och hända på riktigt. Det förhållningssättet passade Åsa bra.

 

-Tornedalingar har en tilltro till sina händers förmågor, säger Åsa som här skurar mattor ihop med Maja Mella i Kurkkio. Foto: Ahti Aasa, SVT

”Mitt livs bästa resa”

Upplevelserna under inspelningsveckan öppnade nya dörrar hos Åsa som hon tänker använda sig av framöver. Kanske i musikform, kanske i framtida romaner som speglar tornedalsk kvinnohistoria?

-Det här har varit mitt livs bästa resa.

Möten under inspelningen har fungerat som en språngbräda för henne.

-Sommaren gav mig en ingång till personer och ämnen jag vill gå vidare med.

Nästa sommar tänker hon därför åka runt i Tornedalen och lyssna till berättelser som lever sina egna liv hos människor vid gränsen. Flera har hon redan träffat, andra tänker hon söka upp via tips. Kanske lever historierna vidare i Åsas författarskap längre fram? Först måste hon bara lägga handen vid sista delen av PAX-serien (populär ungdomsserie) och en avslutande roman om Rebecka Martinsson.

Det Åsa fick uppleva under sin vecka i norr var arbetsgemenskap och hon tror att det är typiskt för Tornedalen.

-Vi är vana vid att umgås under tiden vi jobbar. Många tornedalingar är också duktiga på hantverk och har en slags tilltro till sina händers förmågor.

 

Hasse Alatalo och Åsa tjärar åror vid älvsstranden. Foto: Ahti Aasa, SVT

 

Kanske bygger man något tillsammans, städar ihop eller arbetar med slåttern med grannar?

Minoritetsspråket meänkieli finns förstås med i programmet. Åsa pratar inte språket själv men förstår ganska mycket. Hon berättar om hur härligt det är att vistas i en miljö där meänkielin lever och uppleva att språket kommer tillbaka till en trots alla år som gått.

Hon tror också att om man lär sig meänkieli i vuxen ålder kommer man aldrig äga språket till hundra procent.

-Men man kan bli bekant med det och lära känna det. Och det kan vara tillräckligt.

 

Pressmeddelande Vädjan för barns rätt till meänkieli i Luleå

Svenska Tornedalingars Riksförbund-Tornionlaaksolaiset har fått signaler från tornedalska föräldrar som är bosatta i Luleå kommun att modersmålslärarresurser förändrats i förskolorna under hösten 2017 utan att något samråd föregripit beslutet. Det har också kommit till förbundets kännedom att det finns meänkielitalande personal i förskolorna, men de behöver inte vara placerade på samma avdelning som barnen.

Förbundet vill betona allvaret i situationen och vikten av att finna bra lösningar för meänkielitalande barn.

Förbundet emotser en skriftlig inbjudan om samrådsmöte från Luleå kommun.

Presskontakt:

Bengt Niska, ordförande Svenska Tornedalingars Riksförbund-Tornionlaaksolaiset

070-327 60 89

Maja Mella, verksamhetsledare Svenska Tornedalingars Riksförbund-Tornionlaaksolaiset

070-582 40 74

Bifogad bilaga:

Vädjan för barns rätt till meänkieli i Luleå

Kielipesä-Språkläger Meänkieli 21-22 augusti

Plats: Hembygdsområdet i Jukkasjärvi

Datum: 21-22 augusti 2017

Kostnad: 0 kr (OBS! Begränsat antal platser) Barn under 8 år ska vara i sällskap med ansvarig vuxen.

Läs mer i inbjudan och praktisk information:

Inbjudan Kielipesä-Språkläger Meänkieli

Praktisk information Kielipesä Språkläger

För frågor och anmälan, kontakta Birgitta Rantatalo 073-0646 737

Arrangör: Meän akateemi – Academia tornedaliensis

I Mariannes kappor möts Tornedalen och Stockholm

Marianne Funck jobbar fram sina textilier i en vävstuga i Bagarmossen. Hennes firma heter Stockholm Handmade. Foto: Privat

Vi är alla levande konstverk på gatorna och det vill jag göra synligt, säger textilkonstnären Marianne Funck från Övertorneå.

– Processen bakom mina produkter är mötet mellan Tornedalen och Stockholm.

Därför har Marianne anmält sig till en distanskurs i meänkieli. Kanske får hon via språket ny inspiration till vackra kappor och fantasifulla vävnader? 

– Det är något som fattas när man inte kan språket där uppe, så vi får se om det händer något med mina textilier efter att jag gått kursen, skrattar Marianne.

Marianne Funck är född i Övertorneå i en kreativ miljö. Farmor och mormor har bägge haft en kreativ sida och pappa Jim tar gärna fram nål och tråd när saker behöver fixas.

Själv har hon alltid varit modemedveten och brunnit för det estetiska hantverket. Efter gymnasiet flyttade hon till London för att gå frisör- och designutbildning och därefter Stockholm där hon fick anställning hos kändisfrisören Björn Axén.

Ett halssmycke i form av en sköld av garnrester och pärlor, made by Marianne. Foto: Privat

Klipper sönder ranor

Intresset för vävnader och textil har följt henne som en röd tråd genom hennes 50-åriga liv och idag jobbar hon två dagar i veckan med textilt hantverk. Senast ställde hon ut sina kappor på Formex-mässan i Älvsjö.

–  Jag väver och syr kappor av ranor i ull från Tornedalen. En typ av folklorekappa. Det kanske inte är så kul att jag klipper sönder ranorna, men det är väl bättre att de kommer till användning än bara ligger?

– Textilier kan vara lite tråkiga om de bara hänger på väggen, men om de bärs på kroppen så skapar man en textil utställning utomhus.

Hon jobbar mycket med återvinningsmaterial i både tyger och garner och en del garn färgar hon själv. Marianne syr också gärna upp kappor av ullfiltar som folk kommer till henne med. Ullen är varm och står emot fukt, ett ypperligt material. Kapporna har vackra udda detaljer och det finns bara en av varje.

Målet är inte att sälja så många plagg som möjligt, påpekar Marianne, utan skapandet ska ses mer som konstprojekt.

En kappa sydd av en tornedalsk rana. Foto: Privat

Meänkieli som inspiration

I sina verk knyter hon ihop sitt ursprung i Tornedalen med sina många år i Stockholm.

Hon har därför anmält sig till distanskurs i meänkieli vid Umeå universitet för att via språket få inspiration till sitt skapande.

– Textil har öppnat upp min förståelse för mitt eget kulturarv och hur mycket vi människor påverkas av olika miljöer. Mina första år i Stockholm upplevde jag stor ensamhet trots stadens alla utbud. Så processen med mina produkter är att föra samman, gemenskap och sammanhållning.

Mariannes utgångspunkt i sina kläder bygger på att vi alla blir synliga på gatan, likt ett levande galleri.

-Vi är alla levande konstverk.

Hennes produkter är färgstarka och feminina, med en fot i den folkloristiska stilen.

På Övertorneå bibliotek finns idag två textilier av Marianne kopplade till Tornedalen. En av dem är ett improviserat hantverk i garnrester som döpts till Hemlängtan.

– Jag älskar Tornedalen lika mycket som jag älskar Stockholm, säger hon.

Handvävd kappa i ull. Mariannes senaste skapelse i folkloristisk stil inspirerad av de egyptiska kopterna. Foto: Privat

Finlandsinstitutet satsar på litteratur på meänkieli

Bibliotekarie Anna-Leena Forsberg på Finlandsinstitutet välkomnar fler tornedalingar till Finlandsinstitutet som ligger i höjd med Birger Jarlsgatan. Foto: Susanne Redebo

Finlandsinstitutets bibliotek tänker köpa in en stor mängd litteratur på meänkieli. Samtidigt välkomnar bibliotekarie Anna-Leena Forsberg tornedalingar till lokalerna vid Stureplan i Stockholm.

 Det går också bra att fjärrlåna från oss via era egna bibliotek i länet eftersom vårt klassas som folkbibliotek, säger hon.

Finlandsinstitutets lokaler från 1890-talet ägdes av Kristna föreningen för unga män innan Finska föreningen köpte dem.

På 1970-talet inrättades biblioteket som idag har Sveriges största finskspråkiga boksamling.

 Vi är ett specialbibliotek som fungerar som folkbibliotek. Alla som bor i Stockholms län är välkomna att använda det.

Innanför väggarna ryms cirka 19 000 medier. Största delen av materialet, cirka 90 procent, är på finska och resten på svenska. Sverigefinska böcker har en egen hylla. I biblioteket finns även en bred samling av svenskspråkig litteratur, finsk och sverigefinsk skönlitteratur och facklitteratur om Finland.

Sedan förra hösten finns en särskild hylla för litteratur på meänkieli. Ännu är den inte så stor.

 Men vi har säkert fler titlar utspridda på andra håll i lokalerna, säger biblioteksassistent Eija-Liisa Knuutinen som har fått i uppgift att samla ihop dem.

När lokalavdelningen Tornedalingar i Stockholm besökte biblioteket i april var samlingen ganska blygsam, kanske ett 40-tal titlar, men Anna-Leena Forsberg flaggade för att det bara är början.

Inte bara böcker på meänkieli är intressanta att fånga upp utan även litteratur på svenska som har en handling från gränstrakterna. Och böcker som är skrivna av författare med rötter i Tornedalen. Till exempel Katarina Kieri, Tove Alsterdal, Gunnar Kieri, Mona Mörtlund …

Hyllan med litteratur på och om meänkieli är inte så stor idag men är tänkt att växa framöver. Foto: Susanne Redebo

Kan fjärrlåna böcker

  Vi har tänkt att hyllan ska växa och bli riktigt lång.

De som använder biblioteket mest idag är sverigefinnar.

 Det skulle vara kul om även tornedalingarna kom till oss, för jag vet att många bibliotek har väldigt små samlingar av böcker på meänkieli.

Så kallade transportlådor gör det möjligt för låntagare att fjärrlåna, det vill säga beställa böcker från ett bibliotek i Stockholms län och lämna tillbaka dem i ett annat.

Finlandsinstitutet står nu i grepp att gå igenom vilka förlag som har böcker på meänkieli och kontakta dem.

Biblioteksassistent Eija-Liisa Knuutinen, berättar att det är ett detektivarbete att få fram vilka förlag som marknadsför litteratur på meänkieli.

Anna-Liisa Forsberg har fått uppfattningen att det är få som skriver ny litteratur på minoritetsspråket.

Kanske kan du tipsa personalen om var de kan hitta nya och gamla böcker på meänkieli? Mejla bibliotek@finlandsinstitutet.se

STR-T:s medlemmar Tuula och Kurt Kalander från Haparanda/Torneå ser fram emot att fördjupa sig i meänkieli. Foto: Susanne Redebo

Poesitävling för unga ska lyfta meänkieli

Be din mormor eller farfar författa en dikt tillsammans med dig på meänkieli!

Är du ung och gillar att skriva poesi? Kanske kan du bara stappla dig fram på meänkieli men har någon släkting som vill hjälpa dig med språket? I så fall kan du vara med i en poesitävling som Resurscentrum för litteratur utlyser under 2017.

Maria Bideke på luleåbaserade Resurscentrum för litteratur (som drivs av Region Norrbotten) har extra mycket fokus på minoritetslitteratur i år.

 Det finns ett akut behov av ny litteratur på meänkieli, säger Maria.

I år utlyses därför en skrivartävling för unga, ett pilotprojekt som sker i samarbete med Regionbiblioteket.

 Vi vill uppmuntra författande på meänkieli och eftersom många som skriver på det språket är lite äldre vill vi rikta oss till ungdomar.

Anledningen till att det blev just poesi är att kunskapen i meänkieli varierar stort bland unga: från de som bara kan några ord till dem som talar språket flytande.

 I en novelltävling kan inte alla vara med. Men om det handlar om poesi kan nästan alla skriva några rader och samtidigt känna att det är roligt.

De som är osäkra på språket får ta hjälp av en släkting och göra diktandet som ett projekt ihop.

Poängen är ju att det ska kännas roligt och spännande.

Maria Bideke saknar meänkieli-litteratur av unga författare. Foto: Luleå tekniska universitet

Publiceras på två språk

Det är första gången en poesitävling med den här inriktningen görs.

Kommer vi få in bara ett fåtal bidrag eller en mängd med dikter? Ingen vet.

Vissa av ungdomarna kommer att få pris för sina dikter och tanken är att flera poetiska verk läggs upp på bibblo.se:s hemsida och publiceras i någon tidning.

– Kanske kan bidragen bli till en skrift också?

Dikterna kommer att publiceras på både svenska och meänkieli för att alla ska förstå.

 Vi har experter som hjälper till med översättningen till svenska.

För att sprida information om tävlingen vänder man sig främst till skolor i Norrbotten där man vet att det finns elever som läser meänkieli. Troligen blir det också annonser i pressen, på nätet och spridning via ungdomsförbundet Met Nuoret.

Maria Bideke vågar inte säga när under 2017 tävlingen utlyses mer än att det sker under året.

Meänkieli-litteratur ska bli lättare att hitta på biblioteken

Maria Bideke på Resurscentrum för litteratur hoppas att fler författare vill ge ut böcker på meänkieli. Hon hjälper gärna till med att tipsa om bidrag för det. Foto: Region Norrbotten

Böcker på meänkieli är svåra att hitta på biblioteken idag. Det kan förklara varför efterfrågan är så liten. Därför sjösätts nu ett landsomfattande projekt där alla böcker på minoritetsspråket ska förses med kort presentation både på svenska och meänkieli. Resurscentrum för litteratur i Luleå står bakom arbetet som lyfter fram en undanskymd grupp.

En enkätundersökning som STR-T:s nättidning Metaviisi gjort under januari månad visar att elva av 14 slumpvis utvalda bibliotek i landet uppger att det är liten eller ingen efterfrågan alls på barnböcker på meänkieli.

Maria Bideke på Resurscentrum för litteratur, som drivs av Region Norrbotten, är inte förvånad:

Det är svårt att fråga efter något som man inte vet vad det är. Letar du efter meänkielilitteratur är det knepigt att hitta rätt för det saknas informationstexter om böckernas innehåll.

I de nuvarande digitala katalogerna över minoritetsspråken syns bara boktitlarna och den som inte kan meänkieli förstår inte ett skvatt av bokens innehåll. Därför har Resurscentrum för litteratur tillsammans med Regionbiblioteket dragit igång ett projekt där all litteratur på språket ska få en kort presentation på både meänkieli och svenska.

Det gäller samtliga böcker som finns på landets bibliotek.

Alla ska få chansen att förstå vad böckerna handlar om.

Här är det också viktigt att översättarna väljer ett språkligt tilltal som vänder sig direkt till barnen.

Om barn och ungdomar läser presentationstexten så ska de känna att boken verkar spännande för just deras åldersgrupp.

På Umeå stadsbibliotek skyltar man tydligt var minoritetsspråken för barn finns. Foto: Privat

En annan orsak till den låga efterfrågan på meänkielilitteratur tror Maria hänger ihop med att det finns så få böcker på språket. Hon påpekar att det ändå finns en ljusning vad gäller nytillkommen barnlitteratur; dels Pippi Långstrump-boken som översatts under 2016 liksom Max Balja.

Det som känns hoppfullt är att förlagen vågar satsa på den här typen av litteratur med tanke på att marknaden är så liten. Vi hoppas att fler vill ta steget.

Metaviisis undersökning av landets bibliotek visar också att i sex fall av 14 placeras barnböcker på meänkieli någon annanstans än på barnavdelningen.

 Det är jätteilla. Som barnfamilj går man ju till barnböckerna. Är de undangömda på en hylla för utländsk litteratur så är det klart att ingen hittar dem.

På så sätt hålls spontanutlåningen tillbaka och besökarna måste vara väldigt insatta för att hitta rätt.

Daniel Särkijärvi, meänkieliaktivist i Kalix, ser en stor fara med den felaktiga placeringen:

Symboliken i att behöva gå från sagorummet för att hitta sitt arvsspråk medan kompisarna blir kvar, för mina tankar till hur det sett ut under historien. De som tillhör minoriteten får hålla till i utkanten.

Klassificeringen av barnböcker på meänkieli blir inte sällan finsk-ugriska.

Fotnot: Maria Bidekes uppgift är bland annat att underlätta författarskap i Norrbotten och vara behjälplig vid sök av bidrag. Här hittar du mer information om Resurscentrum för litteratur

Sofia och Jens ger upp Stockholm och flyttar norrut

Familjen Stridsman/Kärrman lämnar i sommar Mälardalen för att återvända till Sofias hemtrakter i Luleå och Tornedalen. Foto: Privat

Flyttlassen går – norrut! Nu lämnar två journalister Mälardalen för att bosätta sig i Luleå och få nära till Tornedalen. Sofia Stridsman och Jens Kärrman ser fram emot att barnen ska lära sig meänkieli.

Vi har tidigare berättat om Sofia eftersom hon i hemmet i Mariefred (nära Stockholm) tragglat meänkieli tillsammans med sina två barn som är i skolåldern. Hennes och barnens intresse för språket är stort och ambitionen är att lära sig det bättre.

Sofias föräldrar bor i Korva i Övertorneå (mamma heter Ann-Britt Stridsman) och själv bodde Sofia sina första tio år i Övertorneå innan det blev Boden.

Maken Jens Kärrman har gjort sig ett namn som journalist i Stockholm, senast i sin roll som politisk reporter på Dagens Nyheter. Men nu lämnar alltså familjen Mälardalen.

 Varför flyttar ni upp, Sofia?

– Vi har länge längtat norrut; efter riktiga vintrar, naturen och människorna. När det dök upp ett spännande jobb i Luleå sökte jag det – och fick det! Så då bestämde vi oss för att ta chansen.

– Jag ska arbeta som presskontakt på Luleå tekniska universitet och min man som frilansjournalist.

Vad ser ni mest fram emot?

– Det är många saker: Det blir ett äventyr i det lilla för hela familjen att komma tillrätta i en ny stad, med skola, förskola, fritidsaktiviteter och att lära känna nya vänner. Sedan ska det bli härligt att kunna åka mer skidor och att ha nära till barnens mommo och moffa. Vi kommer säkert åka mycket till Korva på helgerna.

Du körde med lite hemundervisning i meänkieli i vintras, vad tror du om möjligheterna att utveckla språket i Luleå?

– De ser jag som goda. Vår äldsta dotter har sagt att hon vill läsa meänkieli i skolan. Luleå är ju fullt av tornedalingar så jag tror att både barnen och jag själv kommer få tillfälle öva på meänkielin på ett helt annat sätt än i Mälardalen.

Vad kommer du att sakna mest från södra Sverige?

– Alla fina vänner vi har fått i Mariefred.

Vad kommer du inte att sakna?

– Vintrarna! Fy så deppigt med slask i flera månader.

Vem eller vilka tror du är gladast över att ni flyttar upp?

– Hm, det är nog maken. Han är smålänning med längdskidåkning som främsta fritidsintresse och han har velat flytta norrut i åratal.

Utebastun i Korva. Foto Privat

Den fina utebastun i Korva i närheten av Sofias föräldrar kommer att få många besök framöver. Foto: Privat

 

 

7-åriga Elsa vill prata meänkieli – som mormor och morfar

Elsa Liinanki, 7 år, i Järfälla vill läsa meänkieli till hösten. Mamma Madelene kommer från Tornedalen. Foto: Leon Liinanki

I Järfälla kommun finns Elsa Liinanki, 7 år. Hon vill lära sig meänkieli, språket som hennes mormor och morfar pratar i Pajala.

– Initiativet kommer från henne själv, säger Elsas mamma Madelene som lämnat in en ansökan till Kolarängskolan.

Sedan förra sommaren har alla barn laglig rätt att få modersmålsundervisning, även om de inte använder språket dagligen hemma eller ens har grundläggande kunskaper i det. Nya lagen öppnar upp för en språkrevitalisering där ännu fler kan hålla kontakt med sitt ursprung.

Många föräldrar försöker uppmuntra sina barn att lära sig det språk som mor- och farföräldrarna pratar. Men för Elsas del kom önskemålet från henne själv.

I Elsas familj, som bor i Kallhäll nordväst om Stockholm, är det bara mamma Madelene som förstår meänkieli. Madelene är uppväxt i Kiruna och dotter till Marianne och Hans Liinanki.

Elsas äldre syskon har inte haft samma intresse för språket och heller inte samma möjlighet att läras sig det i skolan.

Mamma översätter sagor

Elsa kan ingen meänkieli idag men hon hör språket omkring sig de gånger hon träffar mormor och morfar. Inte minst under somrarna då familjen vistas uppe i Pajala. Dessutom har mormor försett Elsa med barnböcker på meänkieli.

– De böckerna får jag läsa och översätta hela tiden. Elsa är väldigt språkintresserad, hon gillar att prata engelska också.

Och Elsas mormor är förstås eld och lågor över att hennes barnbarn vill lära sig meänkieli.

Madelene smider nu medan järnet är varmt. Ansökan om undervisning är inlämnad sedan ett par månader och hon ser fram emot hösten då språket ska finnas med på Elsas skolschema.

Madelene hoppas att hon själv kan utveckla sitt språk om Elsa börjar läsa det.

– Då får vi ett gemensamt språk, hon och jag.

Eva Fredriksson på Järfälla språkcentrum meddelar att hon tagit emot ansökan från Madeleine. Största utmaningen nu är att hitta en pedagog som kan undervisa Elsa en timme i veckan, skriver hon i ett mejl.

– Vi kommer att annonsera ut uppdraget inom kort. Idag har vi bara en elev som ansökt om att läsa meänkieli till hösten.