Gränsbarn bussades söderut för att lära sig svenska

Ett barn som inte får tala sitt språk tappar självförtroende, det förstod man inte förr i tiden, säger författaren Kerstin Tuomas Larsson

 

Att inte duga för sitt språks skull, att då bo i andra familjer för att lära sig tala ”riktig” svenska och inte meänkieli. Det är vad författaren Kerstin Tuomas Larssons bok Hjärntvättarresan handlar om. Det här är en del av vår historia som många inte känner till, säger hon.

Vi känner alla till att staten har en del på sitt samvete vad gäller försvenskningen av Tornedalen. Nu kommer nya uppgifter som visar att finsktalande barn i Tornedalen under sina sommarlov bussades till familjer i svensktalande delar av landet för att lära sig språket. Det här skedde under 1920-40-talen. En del av dessa personer lever fortfarande.

-Syftet med bussningarna var gott, naturligtvis ville ingen barnen illa. Men vad man inte fattade var att trycker man ner ett barns språk försvinner självkänsla, självförtroende och tilliten till sig själv. Duger inte mitt språk så duger inte jag! I´m not good enough.

De personer Kerstin intervjuat till sin roman har signalerat just det: att de kände sig förminskade på grund av dessa språkläger. En del bussades till helt okända familjer flera somrar i rad, andra bara vid ett tillfälle.

 

Dör om hon öppnar munnen

Kerstins roman Hjärntvättarresan (Aivonpesoreisu) var egentligen tänkt som teatermanus från början. Arbetet har under tidens gång ändrat form och nu i november släpps den på Lumios förlag. Bilden på omslaget (av Eva Helena Larsson) är stark. Den föreställer en ung flicka som delvis är nedsänkt i vatten.

-Öppnar hon munnen så drunknar hon. Hon dör.

Arbetet med romanen om flickan Elvi har påverkat Kerstin på ett personligt plan eftersom hon har nära anhöriga som varit med om dessa bussningar. På nära håll har hon sett hur det satt spår i människor. -Många barn hamnade i familjer som hade det bra, men alla gjorde inte det.

En av de intervjuade fick bo hos en ensamstående karl som inte var snäll och den flickan fick uppleva hemska saker. Under tiden bussningarna pågick var det få som pratade om dem.

– De var ju förknippade med skam.

 

Hjärntvättarresan handlar om Elvi som bussas söderut för att lära sig svenska. Boken ges ut på Lumios förlag

 

Lärde sig bondska på landet

Bussarna gick inte alltid till södra Sverige. Vanligt var att många finsktalande barn från Tornedalen hamnade hos familjer som bodde strax utanför Tornedalen, kanske i Luleå eller Boden.

-Men vad lärde de sig på vischan i Luleå? Nå inte var det svenska, det var ju bondska!

Flickan Elvi är huvudperson i boken men Kerstin har intervjuat flera som upplevt bussningen och kokat ihop det till berättelsen om Elvi.

-Jag har valt att skriva om flickor för jag vill lyfta kvinnornas historia.

Kerstin berättar att hon upplever att Tornedalen haft en hierarki i tre steg där en del varit mer värda än andra. Längst ner på trappan har den finska kvinnan stått, ovanför henne den tornedalska och högst upp, som kronan på verket, den svenska kvinnan.

-Vi ska vara tacksamma för de finska kvinnorna som gifte sig med svenska män för det är tack vare dem som finska språket lever kvar hos oss.

Kerstin har under sitt liv själv haft känslan av att hon inte duger i möten med ”svenska” kvinnor. I sådana sammanhang har hon gärna tagit ett steg tillbaka.

-Det har tagit mig årtionden att känna att ingen är bättre än jag och jag är inte bättre än någon annan. Vi är alla lika.

Hon missionerar i skolorna för språkets överlevnad

En pensionerad förskollärare från Tornedalen har hittat sin mission. Hon åker runt i länets skolor för att väcka liv i meänkielin.

-Vi måste börja med förskolebarnen, det är där den största stöten ska sättas in, säger Kerstin Tuomas Larsson.

Pajalabon Kerstin har hittat sitt kall i livet: att blåsa liv i ett språk som under lång tid haft låg status. Själv har hon heller inte gått fri från språkskammen. Under många år föraktade hon sitt ursprung och var glad över att hon gifte sig med en Larsson och därför kunde stryka det finskklingande Tuomas.

-Mina föräldrar pratade alltid svenska med oss barn och samma sak med hunden som var i köket. Men i ladugården och sinsemellan blev det finska. Till korna, hästarna och grisarna pratade de alltid finska.

Hon berättar inför barnen om svunna tider och årstider, väver ihop historia med språket och tar ofta med sig vardagsprylar. En dag i veckan försöker Kerstin träffa ”sina” barn på olika skolor från Kiruna ner till Haparanda. Under lektionstimmarna pratar hon mycket meänkieli och läser högt ur de få barnböcker som finns på språket. Den här intervjun görs på en parkeringsficka mellan Korpilombolo och Pajala via mobil. Det ger en bra bild av Kerstins liv idag då hennes kall blivit att flänga mellan olika skolor i Norrbotten för att blåsa liv i minoritetsspråket.

– Vi fick nya elever till min klass som pratade meänkieli på rasterna och jag ville inte bli sedd som högfärdig så jag började svara på finska. Men gud vad jobbigt det var!

Kerstin, som hade språköra, snappade upp meänkielin ändå även om det dröjde till tolvårsåldern innan hon vågade prata själv.

-Just nu åker jag runt med min farmors gamla potatishacka, för så här års är det dags att ta upp potatisen. Det är lättare att konkretisera språket om man har med sig något att visa.

Kerstin riktar in sig på förskolebarn eftersom det är klarlagt att ju tidigare ett språk förs in i livet, desto lättare att ta till sig.

-Det jag gör är ett sätt att förändra språkets status på, ändra attityder och värderingar. Då är det viktigt att börja med de yngsta.

Pippi

I februari kommer Pippi Långstrump ut på meänkieli. Översatt av Kerstin Tuomas Larsson och Tuula Uusitalo.

Kerstin är författare också. I fjol kom hon ut med tre böcker på meänkieli – tre barnböcker och en diktsamling. Och i februari kommer Pippi Långstrump ut på meänkieli. Den har Kerstin översatt ihop med Tuula Uusitalo. I pipeline ligger också två barnböcker för de allra yngsta, knutna till Lumios förlag i Hedenäset.Tidigare i år fick Kerstin 50 000 kronor från Författarförbundet och nyligen tillkom 5 000 från Eva Heerbergers fond för att den tidigare hemspråksläraren Kerstin åker runt och missionerar i skolorna. Kerstin har ofta under sina turnéer med sina egna barnböcker på meänkieli och läser ur dem. Ennen aikhaan handlar till exempel om hur det var att leva förr i tiden och där finns många äldre ord som nästan är helt borta idag.

Räcker det med ett besök då och då för att få igång språket hos barnen?

– Naturligtvis räcker det inte med en gång i veckan men på vissa ställen pratar lärarna med barnen på meänkieli utöver det. Jag är så glad de gånger jag märker det, men det går ju inte att tvinga någon att göra det.

Vad pratar du själv för språk hemma?

-Jag och min man pratar mest meänkieli, det har blivit så med åren.