Publicerat på

Kulturstipendium barn och ungdom 2017

Gun Olofsson, styrelseledamot, tillsammans med Julia Niemi och Klara Pasma. Foto: Hasse Stenudd, Haparandabladet.

Julia Niemi och Klara Pasma tilldelas kulturstipendiet barn och ungdom för sina kompetenta insatser på Tornedalsteaterns scen. De har medverkat i ett flertal publika teaterproduktioner och 2017 framförde de pjäsen KONTROLLI! för Tornedalsteaterns räkning. Ett humoristiskt drama för ungdomar och vuxen publik, skriven uteslutande på originalspråket meänkieli. Trots att Julia och Klara inte talar meänkieli till vardags, men är uppvuxna med meänkieli och finska i sina närmiljöer och läser språken i skolan, så framförde de den 40 minuter långa dialogen helt på meänkieli. Pjäsen spelades 17 gånger under turnéåret 2017, både som skol- och allmänföreställningar i Norrbotten. Drygt 800 publik, varav majoriteten var högstadieungdomar, fick därmed ta del av en pjäs framförd på meänkieli av Julia, Klara och Anton Hennix-Raukola.

Julia och Klara är unga förebilder inom scenkonst på meänkieli.

Publicerat på

Modersmålslärare i meänkieli arbetar i motvind

Modersmålsläraren Mervi pratar alltid meänkieli med sonen Aron, 5 år.

 

Brist på undervisningsmaterial, för få lärarledda timmar och föräldrar som inte pratar meänkieli hemma. Modersmålslärarna i meänkieli jobbar i motvind, visar en uppsats som Mervi Erkheikki står bakom.

Det behövs framförallt lagändring om fler undervisningstimmar inlagda i ordinarie scheman för att språket ska räddas, tror Mervi Erkheikki, modersmålslärare i meänkieli och finska.

Mervi, som bor i Salem, blev klar med sin kandidatuppsats ”Man lär sig inte språket i skolan, man måste lära det överallt” i vintras då hon var knuten till Umeå universitet. I uppsatsen har hon intervjuat fyra lärare som undervisar i meänkieli. Två av dem finns i förvaltningskommuner och två jobbar i icke förvaltningskommuner.

– Jag ville se om det fanns någon skillnad mellan dem; hur meänkieli betraktades i respektive kommun. Man tror ju att stödet kring språket är större i förvaltningskommuner.

Mervi förvånades över resultatet.

-Jag fann att man inte tar mer hänsyn till minoritetsspråket i förvaltningskommunerna. Det verkar snarare vara så att meänkielilärarna i de här kommunerna arbetar i motvind. Det var överraskande att upptäcka det.

Uppmanas offra sina lektioner

De två lärare det handlar om ger flera exempel på hur de behandlas både av ledning och personal. De riskerar att få sämre lokaler för sina timmar och utsätts också för påtryckningar från kollegor att ”offra” sina lektioner för andra ”viktigare” ämnen. En av de intervjuade hade till och med hört en kommunal chef säga att meänkieli inte är ett språk.

Gemensamt för alla lärarna är att de riktar kritik mot att det saknas undervisningsmaterial. Det mesta måste de arbeta fram själva på sin fritid. Det för med sig att elever blir försökskaniner på material som läraren inte vet funkar i praktiken.

-Det blir lite ”learning by doing” med mycket lösa papper. Det är heller inte optimalt med en enda lärobok till alla årskurser i grundskolan – som det är nu. Boken Mervi syftar på, Meänkieli, passar till exempel inte dem som är helt nya på språket. Dessutom saknas idag läromedel för elever på gymnasienivå.

 

Mervi Erkheikki flyttade nyligen till Salem i Stockholm från Umeå. Hennes kunskaper i finska och meänkieli är eftertraktade söderut.

 

Minst tre timmar behövs

De intervjuade är överens om att en undervisningstimme i veckan är alldeles för lite. Det måste till minst tre timmar för att ge resultat. Speciellt om eleverna inte pratar språket hemma.

-Visst lär man sig något på en timme men som lärare får man börja om nästa gång man ses och repetera. Har du bara en timme i veckan och inte får hjälp hemifrån är det nästan omöjligt att lära sig ett nytt språk. Oavsett hur duktig pedagog du har.

Största hotet mot språket?

-Tidigare skulle jag säga attityder, men det håller på att förändras. Nu finns en större lust kring meänkieli, något elever och vuxna vill lära sig och många tycker att det är ett coolt språk. Istället är problemen idag kopplade till lagstiftningen, anser Mervi.

-Det räcker inte med att vi kämpar själva utan vi måste få stöd uppifrån och då måste det till lagändringar.

-Om vi får igenom lagförslaget som ligger att minoritetsspråk ska ingå i skolornas ordinarie scheman, är det ett stort steg i rätt riktning. Idag förläggs många modersmålstimmar utanför ordinarie skoltid och då tävlar meänkieli med barnens fritidsaktiviteter.

Statens bidrag försvinner

Mervi tycker också att det är på sin plats att undersöka vart minoritetspengarna som kommunerna får från staten tar vägen. Hon har flera exempel på kommuner som slussat bidragen till helt andra områden i organisationen, bara för att ingen bevakat frågan.

En annan viktig synpunkt som kom fram i uppsatsen var föräldrarnas betydelse.

-De måste ta sitt ansvar och prata meänkieli med sina barn. Flera lärare berättar att språket hemma hos deras elever nästan alltid är svenska, trots att föräldrarna kan meänkieli. Överraskande nog verkar föräldrarna i icke förvaltningskommuner mer engagerade i sina barns språkkunskaper än de som bor i förvaltningskommunerna där språket talas och hörs överallt.

 

Publicerat på

Minoriteter skriver till Europarådet och statsministern

Det har gått en mandatperiod med nuvarande regering. Statsministerns regeringsförklaring 2014 och ansvarigt statsråds uttalanden om höga ambitioner har skapat en förväntan om förändring. Tyvärr konstateras det idag att regeringen inte levererat några större resultat.

Regeringen har valt en hög svansföring i områden som rör mänskliga rättigheter och barns rättigheter, trots det kränks de nationella minoriteternas rättigheter i Sverige varje dag. 18 år efter ratifikationen av Europarådets konventioner så klarar inte Sverige av åtaganden i Europarådets två minoritetskonventioner. Därför tvingas nu sex nationella minoritetsorganisationer vända sig till Europarådet.

-Vi är djupt oroade över utvecklingen av den nationella minoritetspolitiken och att regeringen inte klarar av att hantera utbildningsfrågan, säger Kerstin Salomonsson ordförande i Svenska Tornedalingars Riksförbund-Tornionlaaksolaiset och Ella Turta, ordförande i Sverigefinska ungdomsförbundet.

 

Viktigaste invändningarna i korthet:

-Kommuner kan ostraffat bryta mot lagen och som enskild individ kan du inte göra något, för det saknas sanktioner.

-Anslag till nationell minoritetspolitik har ökat med 26 mkr i förhållande till löftet om 40 mkr (Miljöpartiets löfte).

-Regeringen ignorerar att uppföljningsmyndigheten brister och att kommuner behöver stöd i implementeringen av lagen. Sverige saknar fortfarande tillsyn och sanktioner.

-Vi kräver en ny uppföljningsmyndighet.

-Inga förbättringsåtgärder är föreslagna när det gäller revitalisering av finska och meänkieli.  Inga språkcenter med andra ord.

-Stödet till minoritetsorganisationer har stått still sedan 2010, vilket hämmar möjligheten att påverka och utveckla.

-Nationella minoritetsbarns rätt till sitt språk i förskola och skola brister fortfarande efter 18 år, minst en hel generation av barn har inte kunnat uppnå högre läs- och skrivkunnighet i sitt minoritetsspråk.

 

Presskontakt:

Kerstin Salomonsson, ordförande, Svenska Tornedalingars Riksförbund-Tornionlaaksolaiset

076-777 06 68

Ella Turta, ordförande, Sverigefinska Ungdomsförbundet

070-620 21 46

Bifogad bilaga:

Still No Effective Measures for Implementation of Minority Rights in Sweden

Till statsminister Stefan Löfvén 180523

 

 

Publicerat på

Camilla bygger sin egen utbildning i finska och meänkieli

-Jag får ofta visa på skillnader mellan finskan och meänkieli för mina elever, säger språkläraren Camilla Mattila. (Foto: Privat)

 

Camilla Mattila är trespråkig. Svenska, finska och meänkieli är 27-åringens vardagsspråk. Nu utbildar hon sig till lärare i finska och meänkieli och har redan fått uppdrag på skolorna i Övertorneå. Behovet av lärare i minoritetsspråk är nämligen stort.

Det finns ingen renodlad utbildning för lärare i både finska och meänkieli. Så vad Camilla gör är att skapa ett eget spår där hon får behörighet i att undervisa i minoritetsspråken. Hon läser sedan ett par år både finska och meänkieli som fristående kurser vid Umeå universitet.

-I modersmål räcker det om du har ämneskunskaper för att få lära ut. Men tanken är att jag ska bli behörig språklärare. Camilla är uppväxt i Korva norr om Övertorneå.

I Övertorneå finns ett stort sug efter Camillas kunskaper, därför har hon redan uppdrag i grund- och gymnasieskolorna. Just nu har hon 23 elever i finska och på distans undervisar hon två elever i meänkieli. De bor i Uppsala.

-Min pappa Roger har alltid pratat svenska hemma och mamma kommer från Finland. Mina släktingar på pappas sida har pratat meänkieli så jag har vuxit upp med tre språk.

Hon har länge haft en idé om att bli lärare, först var det matte hon var inne på. Men som ämneslärare måste man välja två ämnen och finska fanns inte som kombinationsval.

Läste finska som hobby

-Då började jag läsa finska som en hobby. Sedan kom jag på att jag skulle kunna bli lärare i finska i alla fall, på mitt eget sätt.

När språkstudierna är i hamn tänker hon läsa pedagogikdelen. Hon räknar med att vara klar om drygt tre år.

Varför just meänkieli?

-Det är ju ett av mina modersmål, att prata och läsa kommer automatiskt för mig. Jag vill också bidra för att bevara det för nästa generation.

Camilla tycker det är viktigt att också fördjupa sig i grammatik och stavning.

-Jag visste faktiskt inte att det fanns behov av lärare i minoritetsspråk här uppe, det fick jag reda på när jag pratade med skolchefen som undrade om jag inte ville börja på en gång. Nu känns det ännu viktigare och roligare att läsa språken.

Får förklara skillnader

Vad är utmaningen med att hoppa mellan finska och meänkieli?

-Jag får ofta visa på skillnader för mina elever. Många tror att de kan finska eftersom de har föräldrar eller morföräldrar som kommer från Finland. Men i själva verket är det meänkieli de pratar. Då får jag tala om att just det uttrycket är meänkieli eller talspråk i finska. För mig är meänkieli det mest naturliga, den finns inom mig. Finskan får jag fundera lite mer på.

Camilla har hunnit bo några år i Luleå och har upptäckt att det finns mycket som är bra i gamla hembyn, därför återvände hon till Övertorneå.

-Jag känner att jag inte är färdig med Övertorneå.

Hon är politiskt engagerad och sitter med i barn- och utbildningsnämnden. Som om inte det räcker så gör hon också inhopp i hemtjänsten och har uppdrag inom Kommunal.

-Jag gillar att ha mycket att göra.

Publicerat på

”Då var jag som en fånge.” Statens övergrepp på tornedalingar och meänkielitalande under 1800- och 1900-talet

Idag 9 april 2018 överlämnade Svenska Tornedalingars Riksförbund-Tornionlaaksolaiset, STR-T, och Met Nuoret förstudien ”Då var jag som en fånge.” Statens övergrepp på tornedalingar och meänkielitalande under 1800- och 1900-talet till kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke.

STR-T och Met Nuoret vill med denna förstudie synliggöra en del av Sveriges historia. Författare är Fil dr Curt Persson. Förstudien har möjliggjorts genom stöd av Kulturdepartementet.

Förslag på nästa steg i processen presenterades också för kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke samt Kulturdepartementet Nästa steg 180409

En digital version av förstudien kan du läsa här: ”Då var jag som en fånge.”

En tryckt version av förstudien beställer du via förbundets shop, den kostar 250 kr exkl frakt.

Förbundet vill också tipsa om Svenska kyrkans samtalsbok Ette tohtia olla oma itte av Stefan Aro, boken utgavs i maj 2018 av Luleå stift och Svenska kyrkan. Mer information om boken hittar du här 

Den 28 juni 2018 meddelade regeringen STR-T och Met Nuoret att stöd kommer att utbetalas för vidare insamling och spridning av material med anledning av den förstudie som presenterats. Stödet ska även användas för förankring av processen efter förstudien inom den berörda minoriteten.

 

Publicerat på

Pressinbjudan: Förbund överlämnar förstudie ”Då var jag som en fånge.” till kultur-och demokratiminister Alice Bah Kuhnke

Svenska Tornedalingars Riksförbund-Tornionlaaksolaiset, STR-T, och Met Nuoret överlämnar förstudien ”Då var jag som en fånge.” – statens övergrepp på tornedalingar och meänkielitalande under 1800- och 1900-talet till kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke. Vid pressträffen kommer förbunden att presentera förslag på nästa steg när det gäller försoning och upprättelse.

Tid: 9 april, kl 14.15-15.00

Plats: Kulturdepartementet, Drottninggatan 16

Insläpp från 14.00

Vid pressträffen deltar: Bengt Niska, ordförande för STR-T Hanna Aili, styrelseledamot Met Nuoret Alice Bah Kuhnke, kultur- och demokratiminister Curt Persson, processledare Maja Mella, verksamhetsledare STR-T

Pressträffen är bara öppen för media. Anmälan sker till Boris Vasic 070-267 91 89 boris.vasic@regeringskansliet.se. Ta med presslegitimation.

Tervetuloa! Välkommen!

Publicerat på

Instagramprofil öppnar gym på löpande band ihop med doldis

Hunden Kärstin hänger gärna med till Gymmet med Anna och Fredrik. (Foto: Privat)

Privata gym får allt tuffare mot de stora kedjorna. Men det finns undantag. Paret Stålnacke/Gunnelbrand från Kiruna öppnar nu sin femte anläggning. En av krafterna bakom Gymmet Sverige är Anna Stålnacke som tävlar i bikinifitness.

Att intresset är så stort för oss beror delvis på att Anna har så många följare på sociala medier, säger sambon och delägaren Fredrik Gunnelbrand, 37.

Kiruna, Luleå, Stockholm, Uppsala och nu i maj Västerås. Där har ni de fem anläggningarna som paret Gunnelbrand/Stålnacke står bakom.

-Många som har rötter norrut tränar hos oss i södra Sverige bara för att vi kommer från samma landsdel. Det är kul.

Fredrik är en doldis i mediesammanhang trots att han jobbat med Gymmet Sverige sedan 2002, året då han fyllde 21.

-Jag brukar skjuta Anna framför mig, skrattar han, jag är inte så mycket för tidningar och teve och sånt.

Med sambons intresse för att bygga kropp och bli bedömd i bikinifitness-tävlingar, finns ett naturligt sätt att vilja synas.

Instagramprofilen Anna Stålnacke, 29, har tävlat i bikinifitness och vunnit fina priser. Här med sambon Fredrik, 37, som helst håller sig i bakgrunden. (Foto: Privat)

Kompletterar varann

Paret med rötter i Vittangi (Anna) och Parkalompolo (Fredrik) driver företaget tillsammans även om Fredrik förklarar sin roll så här:

-Jag är vaktmästare och sköter om service. Går något sönder blir det jag som fixar det. Anna har hand om ekonomi, löner, att söka nytt folk, mata sociala medier, hålla i träningsresor och events…

2011 möttes deras vägar på Gymmet i Kiruna och rätt snart fick kedjan ordentlig fart. Året därpå invigdes en anläggning i Luleå, 2015 i Stockholm, 2017 i Uppsala och nu 2018 i Västerås. Även en lokalflytt inom Kiruna väntar i år på grund av gruvbrytningen. Nya Gymmet i deras hemstad blir nästan dubbelt så stort jämfört med den förra; 1 450 kvadratmeter. Företaget växer hela tiden och har idag 15 anställda.

Paret pendlar upp och ner i landet och bor på tre ställen: Kiruna, Luleå och Stockholm.

-De sista åren har det tyvärr varit mycket Stockholm eftersom vi startat så många gym där nere. Men man längtar ju alltid hem…

Varför går det så bra för Gymmet?

-Vi försöker förnya oss med nya utrustningar hela tiden, ha det senaste. Om jag hittar någon annorlunda maskin köper jag in den direkt, det brukar vara uppskattat. Kan vi dessutom bygga om eller ut så gör vi det. Nischen har också blivit att erfarna och nybörjare tränar tillsammans, alla är välkomna.

Kirunabördiga Fredrik Gunnelbrand och Anna Stålnacke nominerades 2015, 2016 och 2017 till Årets gym vid Fitnessfestivalen i Stockholm. (Foto: Privat)

158 000 följare på insta

Fredrik berättar att bilder och filmer på sociala medier av Anna och hennes kompisar får stor spridning och det ger gratis pr. Anna har till exempel 158 000 följare på instakontot @annastalnacke.

-Vi annonserar aldrig i några tidningar, folk kommer ändå till oss.

Anna har blivit en förespråkare för rumpträning?

-Ja, det vete f-n hur många rump- och benmaskiner vi har, ha ha. Det har nästan blivit en del av vår nisch: vill du träna rumpa och ben så gör det på Gymmet.

Vilken är din favoritmuskel?

-Det är nog sämre med mina muskler, jag är lite mer allround, det mår jag bra av. Fast jag skulle önska att jag var mer som Anna. Har hon bestämt sig för att träna en dag så gör hon det, oavsett vad som händer.

-Själv hittar jag lätt ursäkter att låta bli.

Vad gör du och Anna om tio år?

-Vi håller på med det här fortfarande. Vi bor nog i Luleå då, eller i USA. Det är en dröm vi har, att driva ett gym utomlands. Men vi har också många ställen kvar här i Sverige att öppna på och får ofta förfrågningar om vi inte kan starta upp på någon ny ort.

Fotnot: Gymmet Sverige finns bland annat på instagram (@gymmetsverige liksom @annastalnacke) och hemsidan gymmet.nu

Publicerat på

Förbud mot meänkieli triggade Berit som vuxen

Berit är ordförande i Eskilstuna slöjdförening och älskar att stöpa ljus. Foto: Susanne Redebo

 

Berit Sagmander fick inte prata meänkieli i skolan som barn. I vuxen ålder och som lärare har hon värnat extra mycket om elever med andra hemspråk än svenska.

-Jag kan se mig som en vinnare i något som egentligen var negativt från början.

 

Utan det förbud hon upplevde som barn i Sattajärvi hade hennes övertygelse kanske inte varit så stark: att all språkkunskap är en tillgång oavsett hur många som talar det. Berit, som fyllt 67, är uppväxt i Pentäsjärvi (Pajala kommun) som en av fyra syskon. Som flicka hette hon Isaksson.

-Vi pratade meänkieli hemma men läste dagstidningar och böcker på svenska. Och såg och lyssnade på både svenska och finska teve- och radioprogram.

Som sexåring och ny elev vid Sattajärviskolan tyckte hon själv att hon behärskade båda språken väl men nu efteråt har hon förstått att meänkieli ändå var starkast.

-Jag är stolt och glad över att lärarna inte lyckades tysta meänkielin helt. Även om det klassades som ett lågstatusspråk.

Att ha tvingats tala svenska i skolan och glömma meänkielin på rasterna har gjort att hon värnat om alla barn med ett annat hemspråk.

-Det har präglat mig väldigt mycket i rollen som lärare.

Berit känner också att tornedalingarna alltid haft en inre stolthet och ett jävlar anamma som hjälpt till i kampen om meänkielin. ”Här ska banne mig inte någon komma och sätta sig på oss.”

-Jag är glad över trotset, att man inte ger sig.

Berit från Pentäsjärvi är nummer tre i en syskonskara på fyra. Här syns Doris, Bertil, Berit , Kurt och hans hustru Vanja.

Alla med efternamnet Isaksson utom Berit (Sagmander). Foto: Privat

 

Orolig elever blev lugn

Berit flyttade till Stockholm som 16-åring och utbildade sig så småningom till mellanstadielärare. Många av hennes elever i Stockholmsområdet och Flen har haft sina rötter i andra kulturer.

Hon har ett särskilt varmt minne från sin tid som lärare:

-En liten kille kom till musikklassen där jag jobbade. Han kunde nästan ingen svenska och var väldigt orolig. Han sa ingenting och hade ett svenskklingande namn så jag hade ingen aning om att han inte kunde svenska. Helt plötsligt sa han något till en annan elev på finska och då klack det till! Jag sa då ”Mie puhun suomea” och pojken blev så glad! Oron försvann helt. Det var en stor lycka för honom att jag kunde möta honom på hans språk.

Berit har uppmuntrat sina elever att låna böcker på andra språk och haft inställningen att det alltid är en klar fördel på arbetsmarknaden att vara flerspråkig. Ett exempel på nära håll är hennes egen syster Doris som fick jobb på finska ambassaden i Chile för att hon förutom spanska kunde meänkieli.

 

Tavlan är en gåva från brorsdottern Elina Isaksson. Foto: Susanne Redebo

 

Känner stolthet över meänkieli

Hur har du kunnat hålla liv i språket under alla år fast du inte bott i Tornedalen?

-Mina syskon har alltid pratat meänkieli med mig och våra föräldrar var måna om att vi skulle vara stolta över vårt språk. Jag skulle faktiskt ha skämts om jag plötsligt började prata svenska med mina föräldrar.

-Självklart tappar jag ord ibland men jag har en bror som ringer mig ofta (Bertil Isaksson) och han är flitig på att prata meänkieli, så det kommer snabbt tillbaka. Mitt hemspråk är en stor del av min identitet.

Berit har också en brorsdotter, Elina Isaksson, som vurmar för meänkielins bevarande. Nyligen sände hon en tavla till sin faster med uttrycket ”Olen monta asioita mutta ennen kaikkea olen tornionlaaksolainen” (”Jag är många saker men främst av allt är jag tornedaling”).

Sedan 2008 bor Berit i Eskilstuna, hon är i dag ordförande i Eskilstuna hemslöjdsförening och stöper ljus som hon säljer i föreningens butik.

 

Saknar du någonting från dina barndomstrakter?

-Samhörigheten och lättheten i att bara gå in till varandra utan att ringa först. Och naturen saknar jag. I somras satt min syster och jag vid stranden i Pentäsjärvi och bara glodde. Jag har ju mina rötter där uppe, så är det. Niin se oon.

 

Susanne Redebo

Publicerat på

Violas minnen från Tornedalen blev tvåspråkig bok

 

Agneta Danskog gjorde boken ”Kläppi” ihop med sin mamma som berättade om sin barndom. Foto: Privat

 

När Agneta Danskogs mamma hamnade på sjukhem blev hennes minnen från barndomen i Tornedalen ett sätt att känna glädje i en trist vardag.

Nu har boken med Viola Buchts berättelse kommit ut på två språk; svenska och meänkieli med dottern Agneta som författare. Boken heter ”Kläppi – Barndomsminnen från Tornedalen”.

Boken är tänkt som litteratur till modersmålsundervisning i meänkieli men även för andra som bara vill träna att läsa meänkieli.

Agnetas mamma hette som flicka Hjort-Rova och växte upp i Luppio söder om Övertorneå. Vid 83 års ålder blev hon delvis förlamad efter en stroke och hamnade på sjukhem där dottern ofta vistades. Dagarna blev långa.

– Men hon tyckte om att berätta om barndomen, hon levde upp då.

Agneta tecknade ned berättelserna, i början mest för mammas skull.  Viola återgav minnen från den barnrika familjen, skolan, fritiden och traditionerna. Om hur det kändes att bli biten i foten av en råtta, om livet i byn och hur hon upplevde förbudet att prata finska i skolan.

– Mamma var en aktiv och social person med glimten i ögat, den känslan får man också när hon berättar om sin barndom.

 

”Kläppi” innehåller texter på både svenska och meänkieli. Illustrationerna står Jan Marklund för.

 

Enspråkig bok från början

En nära bekant till familjen, Jan Marklund, illustrerade Violas minnen och på så vis blev det en bok på svenska som mamma kunde ha på sjukhemmet. Det här inträffade för cirka 20 år sedan, 1999 dog Viola. Då fanns ”Kläppi” fortfarande bara på svenska.

Tiden gick och Agneta, som vuxit upp i Haparanda men bott i Umeå största delen av sitt vuxna liv, blev i sin roll som lärare allt mer intresserad av tvåspråkighet. Hon vidareutbildade sig till lärare i svenska som andraspråk.

– I undervisningen med nyanlända barn med annat modersmål, kunde jag använda mammas bok. Eleverna fick precis som hon berätta om sitt hem, sin uppväxt… Jag kunde se likheten med det som tornedalingar upplevde med språkbytet. Den stora skillnaden är att nu har man modersmålsundervisning och båda språken har samma värde och båda är viktiga för att kunna lära sig alla skolämnen.

 

Viola, född Bucht, från Luppio tog kanske världshistoriens första selfie med sin lådkamera? Foto: Privat

 

Finskan kommer tillbaka

Agneta berättar att hon påverkats mycket av den finska kulturen i Haparanda, inte minst det raka sättet att kommunicera på.

– Inget fjäsk eller krusiduller där, inte. Nu när jag blivit äldre kommer även finska ord spontant till mig som första alternativ. Det gör mig förvånad och glad eftersom jag aldrig har pratat meänkieli. De vuxna i min omgivning pratade meänkieli med varandra och svenska med oss barn.

När Agneta blev pensionär engagerade hon sig i STR-T:s lokalavdelning Tornedalingar i Umeå. Där väcktes hennes intresse för att skriva och prata meänkieli och då föddes idén om att översätta mammas berättelser till meänkieli och skriva parallellt på två språk. Och så fick det bli. Det blev författaren Bengt Pohjanen som finputsade hennes översättningar före utgivning. Boken innehåller också en faktasida om meänkieli och arbetsuppgifter för egna berättelser.

Vill du beställa boken kan du kontakta agneta.danskog@hotmail.com eller www.bokus.se

Publicerat på

Pressemelding: Møte i Kiruna mellom nordens kvenske/tornedalske ledere

På bildet, fra venstre: Generalsekretær Ivar Johnsen (NKF – RK), verksamhetsledare Maja Mella (STR-T) og leder Göran Johansson (Kvänerna i Malmfälten)

Fredag 12. januar 2018 møttes representanter for norske og svenske kvener (lantalaiset) og tornedalinger ved lederne for Svenske Tornedalingers Riksforbund – Tornionlaaksolaiset,  Norske Kveners Forbund – Ruijan Kveeniliitto og Kvänerna i Malmfälten. 

På møtet løftet de kvenske/tornedalske lederne frem vår felles historie som med all sikkerhet er lengre enn og strekker seg tilbake til tiden før de svenske og norske statene ble dannet og områdene ble annektert. De kvenske/tornedalske lederne ønsker i felles arbeide å styrke og gjenopprette den kontakten for vårt folk som ble brutt gjennom statenes inngripen og ved grensene som ble satt gjennom vårt land i nord. 

De kvenske/tornedalske lederne diskuterte utfordringer i dag. Særlig ble media og lærerutdanning for kvensk/meänlieli drøftet og bekymringer rundt situasjonen i våre land utvekslet.  

TV-serien ”Badstuballetten” (SVT) har tilhengere i hele Norge og mange tornedlinger har gledet seg over filmen ”Fra Grand Hotel til Köykiniemi” (NRK) der vi kan se vår gamle tradisjon med stengselsfiske i elvene som i Sverige har vært forbudt siden midten 1970-tallet. Dessverre er det i begge land få journalister på kvensk/meänkieli og bemanningen strekker ikke til å gi et dekkende nyhetsbilde. I Norge mangler sendinger på kvensk fullstendig etter nedleggingen av radiotilbudet på kvensk. De kvenske/tornedalske lederne ønsker felles media i Norge og Sverige for kvensk og meänkieli ved statskanalene NRK, SVT og Sveriges Radio, og ber våre myndigheter og Kulturdepartementene i Norge og Sverige om å intensivere arbeidet for å få på plass et godt samarbeid for felles kringkasting med aktørene NRK Kveeni, SVT Meänkieli og Meänraatio. 

Det er stor mangel på lærere i kvensk og meänkieli i skolene i Norge og Sverige. Mange av dagens lærere vil i løpet av få år gå av med pensjon. Per i dag finnes ingen lærerutdanning for kvensk eller meänkieli hverken i Norge eller Sverige. De kvenske/tornedalske lederne ber våre stater styrke arbeidet og bidra til å få på plass lærerutdanning for kvensk/meänkieli i løpet av 2018 slik at det er klart til opptak senest høsten 2019. Vi oppfordrer sterkt til fellesnordisk samarbeid bl.a. med student- og lærerutveklsing. 

Bengt Niska, johtaaja – leder Svenske Tornedalingers Riksforbund – Tornionlaaksolaiset 

Hilja Huru, johtaaja – leder Norske Kveners Forbund – Ruijan Kveeniliitto  

Göran Johansson, johtaaja – leder Kvänerna i Malmfälten 

Også tilstede på møtet var verksamhetsledare Maja Mella (STR-T), nestleder Trygg Jakola og generalsekretær Ivar Johnsen (NKF – RK).