”Då var jag som en fånge.” Statens övergrepp på tornedalingar och meänkielitalande under 1800- och 1900-talet

Idag 9 april 2018 överlämnade Svenska Tornedalingars Riksförbund-Tornionlaaksolaiset, STR-T, och Met Nuoret förstudien ”Då var jag som en fånge.” Statens övergrepp på tornedalingar och meänkielitalande under 1800-och 1900-talet till kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke.

Svenska Tornedalingars Riksförbund-Tornionlaaksolaiset och Met Nuoret vill med denna förstudie synliggöra en del av Sveriges historia. Författare är Fil dr Curt Persson. Förstudien har möjliggjorts genom stöd av Kulturdepartementet.

Förslag på nästa steg i processen presenterades också för kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke samt Kulturdepartementet Nästa steg 180409

En digital version av förstudien kan du läsa här: Då var jag som en fånge

En tryckt version av förstudien beställer du via förbundets shop, den kostar 250 kr exkl frakt.

 

Pressinbjudan: Förbund överlämnar förstudie ”Då var jag som en fånge.” till kultur-och demokratiminister Alice Bah Kuhnke

Svenska Tornedalingars Riksförbund-Tornionlaaksolaiset, STR-T, och Met Nuoret överlämnar förstudien ”Då var jag som en fånge.” – statens övergrepp på tornedalingar och meänkielitalande under 1800- och 1900-talet till kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke. Vid pressträffen kommer förbunden att presentera förslag på nästa steg när det gäller försoning och upprättelse.

Tid: 9 april, kl 14.15-15.00

Plats: Kulturdepartementet, Drottninggatan 16

Insläpp från 14.00

Vid pressträffen deltar: Bengt Niska, ordförande för STR-T Hanna Aili, styrelseledamot Met Nuoret Alice Bah Kuhnke, kultur- och demokratiminister Curt Persson, processledare Maja Mella, verksamhetsledare STR-T

Pressträffen är bara öppen för media. Anmälan sker till Boris Vasic 070-267 91 89 boris.vasic@regeringskansliet.se. Ta med presslegitimation.

Tervetuloa! Välkommen!

Instagramprofil öppnar gym på löpande band ihop med doldis

Hunden Kärstin hänger gärna med till Gymmet med Anna och Fredrik. (Foto: Privat)

Privata gym får allt tuffare mot de stora kedjorna. Men det finns undantag. Paret Stålnacke/Gunnelbrand från Kiruna öppnar nu sin femte anläggning. En av krafterna bakom Gymmet Sverige är Anna Stålnacke som tävlar i bikinifitness.

Att intresset är så stort för oss beror delvis på att Anna har så många följare på sociala medier, säger sambon och delägaren Fredrik Gunnelbrand, 37.

Kiruna, Luleå, Stockholm, Uppsala och nu i maj Västerås. Där har ni de fem anläggningarna som paret Gunnelbrand/Stålnacke står bakom.

-Många som har rötter norrut tränar hos oss i södra Sverige bara för att vi kommer från samma landsdel. Det är kul.

Fredrik är en doldis i mediesammanhang trots att han jobbat med Gymmet Sverige sedan 2002, året då han fyllde 21.

-Jag brukar skjuta Anna framför mig, skrattar han, jag är inte så mycket för tidningar och teve och sånt.

Med sambons intresse för att bygga kropp och bli bedömd i bikinifitness-tävlingar, finns ett naturligt sätt att vilja synas.

Instagramprofilen Anna Stålnacke, 29, har tävlat i bikinifitness och vunnit fina priser. Här med sambon Fredrik, 37, som helst håller sig i bakgrunden. (Foto: Privat)

Kompletterar varann

Paret med rötter i Vittangi (Anna) och Parkalompolo (Fredrik) driver företaget tillsammans även om Fredrik förklarar sin roll så här:

-Jag är vaktmästare och sköter om service. Går något sönder blir det jag som fixar det. Anna har hand om ekonomi, löner, att söka nytt folk, mata sociala medier, hålla i träningsresor och events…

2011 möttes deras vägar på Gymmet i Kiruna och rätt snart fick kedjan ordentlig fart. Året därpå invigdes en anläggning i Luleå, 2015 i Stockholm, 2017 i Uppsala och nu 2018 i Västerås. Även en lokalflytt inom Kiruna väntar i år på grund av gruvbrytningen. Nya Gymmet i deras hemstad blir nästan dubbelt så stort jämfört med den förra; 1 450 kvadratmeter. Företaget växer hela tiden och har idag 15 anställda.

Paret pendlar upp och ner i landet och bor på tre ställen: Kiruna, Luleå och Stockholm.

-De sista åren har det tyvärr varit mycket Stockholm eftersom vi startat så många gym där nere. Men man längtar ju alltid hem…

Varför går det så bra för Gymmet?

-Vi försöker förnya oss med nya utrustningar hela tiden, ha det senaste. Om jag hittar någon annorlunda maskin köper jag in den direkt, det brukar vara uppskattat. Kan vi dessutom bygga om eller ut så gör vi det. Nischen har också blivit att erfarna och nybörjare tränar tillsammans, alla är välkomna.

Kirunabördiga Fredrik Gunnelbrand och Anna Stålnacke nominerades 2015, 2016 och 2017 till Årets gym vid Fitnessfestivalen i Stockholm. (Foto: Privat)

158 000 följare på insta

Fredrik berättar att bilder och filmer på sociala medier av Anna och hennes kompisar får stor spridning och det ger gratis pr. Anna har till exempel 158 000 följare på instakontot @annastalnacke.

-Vi annonserar aldrig i några tidningar, folk kommer ändå till oss.

Anna har blivit en förespråkare för rumpträning?

-Ja, det vete f-n hur många rump- och benmaskiner vi har, ha ha. Det har nästan blivit en del av vår nisch: vill du träna rumpa och ben så gör det på Gymmet.

Vilken är din favoritmuskel?

-Det är nog sämre med mina muskler, jag är lite mer allround, det mår jag bra av. Fast jag skulle önska att jag var mer som Anna. Har hon bestämt sig för att träna en dag så gör hon det, oavsett vad som händer.

-Själv hittar jag lätt ursäkter att låta bli.

Vad gör du och Anna om tio år?

-Vi håller på med det här fortfarande. Vi bor nog i Luleå då, eller i USA. Det är en dröm vi har, att driva ett gym utomlands. Men vi har också många ställen kvar här i Sverige att öppna på och får ofta förfrågningar om vi inte kan starta upp på någon ny ort.

Fotnot: Gymmet Sverige finns bland annat på instagram (@gymmetsverige liksom @annastalnacke) och hemsidan gymmet.nu

Förbud mot meänkieli triggade Berit som vuxen

Berit är ordförande i Eskilstuna slöjdförening och älskar att stöpa ljus. Foto: Susanne Redebo

 

Berit Sagmander fick inte prata meänkieli i skolan som barn. I vuxen ålder och som lärare har hon värnat extra mycket om elever med andra hemspråk än svenska.

-Jag kan se mig som en vinnare i något som egentligen var negativt från början.

 

Utan det förbud hon upplevde som barn i Sattajärvi hade hennes övertygelse kanske inte varit så stark: att all språkkunskap är en tillgång oavsett hur många som talar det. Berit, som fyllt 67, är uppväxt i Pentäsjärvi (Pajala kommun) som en av fyra syskon. Som flicka hette hon Isaksson.

-Vi pratade meänkieli hemma men läste dagstidningar och böcker på svenska. Och såg och lyssnade på både svenska och finska teve- och radioprogram.

Som sexåring och ny elev vid Sattajärviskolan tyckte hon själv att hon behärskade båda språken väl men nu efteråt har hon förstått att meänkieli ändå var starkast.

-Jag är stolt och glad över att lärarna inte lyckades tysta meänkielin helt. Även om det klassades som ett lågstatusspråk.

Att ha tvingats tala svenska i skolan och glömma meänkielin på rasterna har gjort att hon värnat om alla barn med ett annat hemspråk.

-Det har präglat mig väldigt mycket i rollen som lärare.

Berit känner också att tornedalingarna alltid haft en inre stolthet och ett jävlar anamma som hjälpt till i kampen om meänkielin. ”Här ska banne mig inte någon komma och sätta sig på oss.”

-Jag är glad över trotset, att man inte ger sig.

Berit från Pentäsjärvi är nummer tre i en syskonskara på fyra. Här syns Doris, Bertil, Berit , Kurt och hans hustru Vanja.

Alla med efternamnet Isaksson utom Berit (Sagmander). Foto: Privat

 

Orolig elever blev lugn

Berit flyttade till Stockholm som 16-åring och utbildade sig så småningom till mellanstadielärare. Många av hennes elever i Stockholmsområdet och Flen har haft sina rötter i andra kulturer.

Hon har ett särskilt varmt minne från sin tid som lärare:

-En liten kille kom till musikklassen där jag jobbade. Han kunde nästan ingen svenska och var väldigt orolig. Han sa ingenting och hade ett svenskklingande namn så jag hade ingen aning om att han inte kunde svenska. Helt plötsligt sa han något till en annan elev på finska och då klack det till! Jag sa då ”Mie puhun suomea” och pojken blev så glad! Oron försvann helt. Det var en stor lycka för honom att jag kunde möta honom på hans språk.

Berit har uppmuntrat sina elever att låna böcker på andra språk och haft inställningen att det alltid är en klar fördel på arbetsmarknaden att vara flerspråkig. Ett exempel på nära håll är hennes egen syster Doris som fick jobb på finska ambassaden i Chile för att hon förutom spanska kunde meänkieli.

 

Tavlan är en gåva från brorsdottern Elina Isaksson. Foto: Susanne Redebo

 

Känner stolthet över meänkieli

Hur har du kunnat hålla liv i språket under alla år fast du inte bott i Tornedalen?

-Mina syskon har alltid pratat meänkieli med mig och våra föräldrar var måna om att vi skulle vara stolta över vårt språk. Jag skulle faktiskt ha skämts om jag plötsligt började prata svenska med mina föräldrar.

-Självklart tappar jag ord ibland men jag har en bror som ringer mig ofta (Bertil Isaksson) och han är flitig på att prata meänkieli, så det kommer snabbt tillbaka. Mitt hemspråk är en stor del av min identitet.

Berit har också en brorsdotter, Elina Isaksson, som vurmar för meänkielins bevarande. Nyligen sände hon en tavla till sin faster med uttrycket ”Olen monta asioita mutta ennen kaikkea olen tornionlaaksolainen” (”Jag är många saker men främst av allt är jag tornedaling”).

Sedan 2008 bor Berit i Eskilstuna, hon är i dag ordförande i Eskilstuna hemslöjdsförening och stöper ljus som hon säljer i föreningens butik.

 

Saknar du någonting från dina barndomstrakter?

-Samhörigheten och lättheten i att bara gå in till varandra utan att ringa först. Och naturen saknar jag. I somras satt min syster och jag vid stranden i Pentäsjärvi och bara glodde. Jag har ju mina rötter där uppe, så är det. Niin se oon.

 

Susanne Redebo

Violas minnen från Tornedalen blev tvåspråkig bok

 

Agneta Danskog gjorde boken ”Kläppi” ihop med sin mamma som berättade om sin barndom. Foto: Privat

 

När Agneta Danskogs mamma hamnade på sjukhem blev hennes minnen från barndomen i Tornedalen ett sätt att känna glädje i en trist vardag.

Nu har boken med Viola Buchts berättelse kommit ut på två språk; svenska och meänkieli med dottern Agneta som författare. Boken heter ”Kläppi – Barndomsminnen från Tornedalen”.

Boken är tänkt som litteratur till modersmålsundervisning i meänkieli men även för andra som bara vill träna att läsa meänkieli.

Agnetas mamma hette som flicka Hjort-Rova och växte upp i Luppio söder om Övertorneå. Vid 83 års ålder blev hon delvis förlamad efter en stroke och hamnade på sjukhem där dottern ofta vistades. Dagarna blev långa.

– Men hon tyckte om att berätta om barndomen, hon levde upp då.

Agneta tecknade ned berättelserna, i början mest för mammas skull.  Viola återgav minnen från den barnrika familjen, skolan, fritiden och traditionerna. Om hur det kändes att bli biten i foten av en råtta, om livet i byn och hur hon upplevde förbudet att prata finska i skolan.

– Mamma var en aktiv och social person med glimten i ögat, den känslan får man också när hon berättar om sin barndom.

 

”Kläppi” innehåller texter på både svenska och meänkieli. Illustrationerna står Jan Marklund för.

 

Enspråkig bok från början

En nära bekant till familjen, Jan Marklund, illustrerade Violas minnen och på så vis blev det en bok på svenska som mamma kunde ha på sjukhemmet. Det här inträffade för cirka 20 år sedan, 1999 dog Viola. Då fanns ”Kläppi” fortfarande bara på svenska.

Tiden gick och Agneta, som vuxit upp i Haparanda men bott i Umeå största delen av sitt vuxna liv, blev i sin roll som lärare allt mer intresserad av tvåspråkighet. Hon vidareutbildade sig till lärare i svenska som andraspråk.

– I undervisningen med nyanlända barn med annat modersmål, kunde jag använda mammas bok. Eleverna fick precis som hon berätta om sitt hem, sin uppväxt… Jag kunde se likheten med det som tornedalingar upplevde med språkbytet. Den stora skillnaden är att nu har man modersmålsundervisning och båda språken har samma värde och båda är viktiga för att kunna lära sig alla skolämnen.

 

Viola, född Bucht, från Luppio tog kanske världshistoriens första selfie med sin lådkamera? Foto: Privat

 

Finskan kommer tillbaka

Agneta berättar att hon påverkats mycket av den finska kulturen i Haparanda, inte minst det raka sättet att kommunicera på.

– Inget fjäsk eller krusiduller där, inte. Nu när jag blivit äldre kommer även finska ord spontant till mig som första alternativ. Det gör mig förvånad och glad eftersom jag aldrig har pratat meänkieli. De vuxna i min omgivning pratade meänkieli med varandra och svenska med oss barn.

När Agneta blev pensionär engagerade hon sig i STR-T:s lokalavdelning Tornedalingar i Umeå. Där väcktes hennes intresse för att skriva och prata meänkieli och då föddes idén om att översätta mammas berättelser till meänkieli och skriva parallellt på två språk. Och så fick det bli. Det blev författaren Bengt Pohjanen som finputsade hennes översättningar före utgivning. Boken innehåller också en faktasida om meänkieli och arbetsuppgifter för egna berättelser.

Vill du beställa boken kan du kontakta agneta.danskog@hotmail.com eller www.bokus.se

Pressemelding: Møte i Kiruna mellom nordens kvenske/tornedalske ledere

På bildet, fra venstre: Generalsekretær Ivar Johnsen (NKF – RK), verksamhetsledare Maja Mella (STR-T) og leder Göran Johansson (Kvänerna i Malmfälten)

Fredag 12. januar 2018 møttes representanter for norske og svenske kvener (lantalaiset) og tornedalinger ved lederne for Svenske Tornedalingers Riksforbund – Tornionlaaksolaiset,  Norske Kveners Forbund – Ruijan Kveeniliitto og Kvänerna i Malmfälten. 

På møtet løftet de kvenske/tornedalske lederne frem vår felles historie som med all sikkerhet er lengre enn og strekker seg tilbake til tiden før de svenske og norske statene ble dannet og områdene ble annektert. De kvenske/tornedalske lederne ønsker i felles arbeide å styrke og gjenopprette den kontakten for vårt folk som ble brutt gjennom statenes inngripen og ved grensene som ble satt gjennom vårt land i nord. 

De kvenske/tornedalske lederne diskuterte utfordringer i dag. Særlig ble media og lærerutdanning for kvensk/meänlieli drøftet og bekymringer rundt situasjonen i våre land utvekslet.  

TV-serien ”Badstuballetten” (SVT) har tilhengere i hele Norge og mange tornedlinger har gledet seg over filmen ”Fra Grand Hotel til Köykiniemi” (NRK) der vi kan se vår gamle tradisjon med stengselsfiske i elvene som i Sverige har vært forbudt siden midten 1970-tallet. Dessverre er det i begge land få journalister på kvensk/meänkieli og bemanningen strekker ikke til å gi et dekkende nyhetsbilde. I Norge mangler sendinger på kvensk fullstendig etter nedleggingen av radiotilbudet på kvensk. De kvenske/tornedalske lederne ønsker felles media i Norge og Sverige for kvensk og meänkieli ved statskanalene NRK, SVT og Sveriges Radio, og ber våre myndigheter og Kulturdepartementene i Norge og Sverige om å intensivere arbeidet for å få på plass et godt samarbeid for felles kringkasting med aktørene NRK Kveeni, SVT Meänkieli og Meänraatio. 

Det er stor mangel på lærere i kvensk og meänkieli i skolene i Norge og Sverige. Mange av dagens lærere vil i løpet av få år gå av med pensjon. Per i dag finnes ingen lærerutdanning for kvensk eller meänkieli hverken i Norge eller Sverige. De kvenske/tornedalske lederne ber våre stater styrke arbeidet og bidra til å få på plass lærerutdanning for kvensk/meänkieli i løpet av 2018 slik at det er klart til opptak senest høsten 2019. Vi oppfordrer sterkt til fellesnordisk samarbeid bl.a. med student- og lærerutveklsing. 

Bengt Niska, johtaaja – leder Svenske Tornedalingers Riksforbund – Tornionlaaksolaiset 

Hilja Huru, johtaaja – leder Norske Kveners Forbund – Ruijan Kveeniliitto  

Göran Johansson, johtaaja – leder Kvänerna i Malmfälten 

Også tilstede på møtet var verksamhetsledare Maja Mella (STR-T), nestleder Trygg Jakola og generalsekretær Ivar Johnsen (NKF – RK).

Språkvårdare i meänkieli på resande fot

Elina Kangas blir den första statliga språkvårdaren i meänkieli. Hon kommer från finska Pello.

 

Elina Kangas har fått jobbet som meänkielis första statliga språkvårdare. I mars flyttar hon till Stockholm och nya arbetsgivaren Institutet för språk och folkminnen. Hon hoppas att jobbet innebär mycket resor.

– Resandet blir en del av mitt jobb, det är väldigt viktigt för att få med alla områden i landet, inte minst norra delen, säger 32-åriga Elina.

 

Elina har rötterna i finska Pello där hennes föräldrar bor kvar. Själv har hon också bott i Rovaniemi, Åbo och nu senast i Oslo. När vi pratas vid ägnar hon största delen av sin tid åt att forska om meänkieli vid Oslo universitet.

– Jag deltar i ett forskningsprojekt där vi undersöker hur vägen mot standardisering av minoritetsspråk går till. För min del är det meänkielin jag fokuserar på.

Tre kollegor till henne har andra minoritetsspråk i Europa de undersöker.

– Vi fokuserar på språkbrukarna, hur människor reagerar när deras språk får en skriftlig standardisering. För det är ingen enkel process.

 

Forskat om unga vuxna

Elinas intresse för språk och människor har ”alltid” funnits. Sociologi-studier vid Rovaniemi universitet ledde till studier i lingvistik och finska vid Åbo universitet. Där skrev hon också sin masteravhandling. Den handlade om hur unga vuxna tornedalingar förhåller sig till meänkieli i de fall det inte är deras förstaspråk.

Elina berättar att hennes eget hemspråk är en tornedalsk dialekt av finska.

– När jag pratar med finsktalande blir det mer finska och när jag träffar meänkielitalande blir det mer meänkieli.

Till det kommer lite svorsk eftersom Elina även pratar svenska uppblandat med norska. Elina berättar att standardisering av ett språk inte är en enkel process, det väcker känslor och får följder som påverkar många.

– Det här ämnet har man aldrig tidigare forskat på: hur människan reagerar när deras minoritetsspråk standardiseras. De kan ge starkt stöd och se standardisering som en väldigt viktig sak. Men de kan också motsätta sig det.

 

Elina kommer att resa mycket i sitt nya jobb, även om hon placeras i Stockholm. Kattilakoski på svenska sidan om Tornedalen är en favoritplats för henne. Foto: Privat

 

En process som pågår

Jag har uppfattat det som att meänkielin är på väg att bli standardiserat?

– Ja, det kan man säga! Många människor har arbetat mycket med meänkieli-standardisering under lång tid och mycket har gjorts. Men det är också en process som pågår hela tiden.

Vad tror du själv?

– Jag tror att språket befinner sig mitt i en standardiseringsprocess.

– Det som tyder på det är att vi har många böcker, både barn- och vuxenlitteratur, ordböcker, lexikon, online-ordböcker, ordlistor, regler …

Vad innebär ditt nya jobb?

– Det är en bra fråga. Eftersom det är en ny tjänst kan vi själva sätta upp vad arbetet ska innehålla.

I huvudsak handlar det om rådgivning i språkliga frågor med täta kontakter med föreningar och personer som jobbar med standardisering. Elina kommer också att ordna seminarier och följa aktuell forskning. Många av uppgifterna kommer av naturliga skäl att utföras i olika områden där språket talas.

 

Fotnot: Vad betyder standardisering? Ett lands nationalspråk, till exempel det svenska språket, är standardiserat i både tal och skrift. Det är alltså inte naturvuxet, utan har skapats genom medveten språkvård.

Låt meänkieli bli obligatoriskt i skolan

Krister Wennberg och sonen Isak läser båda meänkieli. Pappa Krister på distans vid Umeå universitet, Isak får modersmålsundervisning på Ingarö utanför Stockholm. (Foto: Susanne Redebo)

 

Hos familjen Wennberg i Värmdö pluggar både pappa Krister och sonen Isak meänkieli. Pappa vid Umeå universitet och Isak som modersmålsundervisning 50 minuter i veckan.

– Jag brukar säga till Isak att vi har ett hemligt språk, han och jag, som nästan ingen annan förstår, säger Krister.

Hans önskan är att meänkieli blir obligatoriskt ämne för grundskoleelever i Tornedalen.

 

På så vis riskerar det inte att dö ut och politikerna visar att de tar frågan om minoritetsspråken på allvar

47-årige Krister Wennberg pluggar fortsättningskursen (B) i meänkieli på distans vid Umeå universitet. Sonen Isak, 11 år, läser samtidigt meänkieli som modersmål på Brunns skola på Ingarö.

Krister föddes i Ruokojärvi i Övertorneå men flyttade tidigt med familjen till Korpilombolo, där han gjort sin skolgång. 2001 gick flyttlasset till Stockholm.

– Som liten förstod jag meänkieli ganska bra, mina föräldrar pratade ju med varann men aldrig med oss barn. Det tycker jag idag känns väldigt tråkigt.

Som vuxen försöker han ta till sig språket han växte upp med. Målet för honom är att lära sig tala språket, att kunna skriva på meänkieli känns inte lika viktigt.

 

Isak i klassrummet tillsammans med modersmålsläraren Kristina Hedström. (Foto: Privat)

 

Obligatoriskt ämne i skolan

Krister önskar att meänkieli blir obligatoriskt ämne för eleverna i Tornedalen, på så vis skulle mycket vara vunnet för kommande generationer.

-Frivillig undervisning bygger på att föräldrarna vill att barnen ska lära sig språket. Men unga föräldrar är kanske inte så intresserade av det, först när man kommer upp i åren vaknar intresset för rötterna.

Vad har du för personligt mål med dina studier?

-Att lära mig tala meänkieli, både med sonen och med mina syskon.

Vad är svårast med meänkieli?

– Att skriva, det får jag inte alls att fungera. Det känns ologiskt att det ibland är dubbla konsonanter och ibland dubbla vokaler. Jag skulle helst vilja gå en kurs i att endast lära mig tala det för jag kommer i alla fall inte att skriva så mycket framöver.

-Jag peppar Isak med att det inte är alla som kan språket. Det här blir mer mitt och sonens, något som vi har tillsammans. ”Det hemliga språket”, det är så jag försöker hålla intresset vid liv.

Isak har läst meänkieli i nästan två år och har kommit så långt att han i sin tur lär ut en del ord till sina klasskompisar.

-Men visst är det en kamp för honom att greppa hela meningar när jag försöker prata med honom.

Kristers tröst blir då att förklara att det var precis så han själv hade det som liten, att det går att snappa upp ord här och där för att i alla fall greppa ämnet.

Isaks faster som bor i Kiruna brukar också prata meänkieli med Isak när han hälsar på henne 1-2 gånger per år.

 

En av läroböckerna som används under Isaks lektioner: systrarna Nylunds Meänkieli.

 

Ansvar att hålla liv i språket

Krister märker att allt fler ur den äldre generationen faller ifrån, personer i hans närhet som ledigt uttryckt sig på meänkieli.

– Då måste vi andra ta över och hålla det vid liv. Vi har ett ansvar där.

Isak har modersmålsundervisning 40 minuter i veckan.

– Det är bättre än inget men ändå alldeles för lite.

I Gubbängsskolan i Stockholm, där sonen gick först, var det trögt att få till undervisning i början på grund av brist på lärare i meänkieli. Krister är själv IT-samordnare och jobbar dagligen med tekniska hjälpmedel på Saco och anser att det borde gå att köra utbildning på distans.

– Skolan kan inte komma undan med att skylla på brist på lärare för hela Tornedalen är ju fullt med kunnigt folk.

Han ser stora möjligheter med distansutbildning via till exempel webbkameror och skype.

Ett annat sätt att få fart på undervisningen skulle kunna vara högre lön för pedagoger med kunskap i minoritetsspråk.

 

Susanne Redebo

 

Vill du berätta om din upplevelse?

Svenska Tornedalingars Riksförbund-Tornionlaaksolaiset har fått stöd av Kulturdepartementet att genomföra en förstudie till genomlysning av svenska statens övergrepp på tornedalingar och meänkielitalande. Förstudien genomförs under tidsperioden 1/11 2017-31/1 2018. Förstudien ska ge svar på hur en fortsatt process kan se ut. En del av förstudiens innehåll är personliga vittnesmål, människornas egen berättelse och upplevelse. De områden som ingår i förstudien och som förbundet vill samla vittnesmål om är:

  • Försvenskningsprocessen i form av arbetsstugor, internat och språkbad
  • Rasbiologiska undersökningar
  • Industrialiseringen – mötet med arbetslivet och meänkielitalandes roll i den svenska välfärdsstatens framväxt
  • Mötet mellan kulturarvet och det svenska samhället
  • Annat som du vill framföra

Har du en berättelse eller upplevelse som du vill dela med dig av – hör av dig till info@str-t.com eller 070-582 40 74. Din deltagan är anonym för omgivningen om du så önskar det. 

Gränsbarn bussades söderut för att lära sig svenska

Ett barn som inte får tala sitt språk tappar självförtroende, det förstod man inte förr i tiden, säger författaren Kerstin Tuomas Larsson

 

Att inte duga för sitt språks skull, att då bo i andra familjer för att lära sig tala ”riktig” svenska och inte meänkieli. Det är vad författaren Kerstin Tuomas Larssons bok Hjärntvättarresan handlar om. Det här är en del av vår historia som många inte känner till, säger hon.

Vi känner alla till att staten har en del på sitt samvete vad gäller försvenskningen av Tornedalen. Nu kommer nya uppgifter som visar att finsktalande barn i Tornedalen under sina sommarlov bussades till familjer i svensktalande delar av landet för att lära sig språket. Det här skedde under 1920-40-talen. En del av dessa personer lever fortfarande.

-Syftet med bussningarna var gott, naturligtvis ville ingen barnen illa. Men vad man inte fattade var att trycker man ner ett barns språk försvinner självkänsla, självförtroende och tilliten till sig själv. Duger inte mitt språk så duger inte jag! I´m not good enough.

De personer Kerstin intervjuat till sin roman har signalerat just det: att de kände sig förminskade på grund av dessa språkläger. En del bussades till helt okända familjer flera somrar i rad, andra bara vid ett tillfälle.

 

Dör om hon öppnar munnen

Kerstins roman Hjärntvättarresan (Aivonpesoreisu) var egentligen tänkt som teatermanus från början. Arbetet har under tidens gång ändrat form och nu i november släpps den på Lumios förlag. Bilden på omslaget (av Eva Helena Larsson) är stark. Den föreställer en ung flicka som delvis är nedsänkt i vatten.

-Öppnar hon munnen så drunknar hon. Hon dör.

Arbetet med romanen om flickan Elvi har påverkat Kerstin på ett personligt plan eftersom hon har nära anhöriga som varit med om dessa bussningar. På nära håll har hon sett hur det satt spår i människor. -Många barn hamnade i familjer som hade det bra, men alla gjorde inte det.

En av de intervjuade fick bo hos en ensamstående karl som inte var snäll och den flickan fick uppleva hemska saker. Under tiden bussningarna pågick var det få som pratade om dem.

– De var ju förknippade med skam.

 

Hjärntvättarresan handlar om Elvi som bussas söderut för att lära sig svenska. Boken ges ut på Lumios förlag

 

Lärde sig bondska på landet

Bussarna gick inte alltid till södra Sverige. Vanligt var att många finsktalande barn från Tornedalen hamnade hos familjer som bodde strax utanför Tornedalen, kanske i Luleå eller Boden.

-Men vad lärde de sig på vischan i Luleå? Nå inte var det svenska, det var ju bondska!

Flickan Elvi är huvudperson i boken men Kerstin har intervjuat flera som upplevt bussningen och kokat ihop det till berättelsen om Elvi.

-Jag har valt att skriva om flickor för jag vill lyfta kvinnornas historia.

Kerstin berättar att hon upplever att Tornedalen haft en hierarki i tre steg där en del varit mer värda än andra. Längst ner på trappan har den finska kvinnan stått, ovanför henne den tornedalska och högst upp, som kronan på verket, den svenska kvinnan.

-Vi ska vara tacksamma för de finska kvinnorna som gifte sig med svenska män för det är tack vare dem som finska språket lever kvar hos oss.

Kerstin har under sitt liv själv haft känslan av att hon inte duger i möten med ”svenska” kvinnor. I sådana sammanhang har hon gärna tagit ett steg tillbaka.

-Det har tagit mig årtionden att känna att ingen är bättre än jag och jag är inte bättre än någon annan. Vi är alla lika.