”Kvinnor i glesbygd – vi som valde att stanna” samlar berättelser från Småland upp till Tornedalen.
”Herre gud, hur kan man bo här? Vad sysselsätter man sig med då?” Lena Wahlstedt har rest runt i Sverige för att ta reda på svaren. I boken ”Kvinnor i glesbygd – vi som valde att stanna” berättar 15 kvinnor om sina liv, bland annat Majvor från Kuoksu en bit från Jukkasjärvi.
Lena Wahlstedt har besökt 15 kvinnor i deras hem i glesbygden. Foto: Privat
Alla kvinnor i boken visar sig ha något gemensamt.
-De är starka, handlingskraftiga och driftiga. Det är bra egenskaper för en glesbygdsbo. Ofta är det fysiskt krävande att bo så långt från civilisationen men flera av dem kan inte tänka sig att bo någon annanstans. De värdesätter friheten, närheten till naturen och tryggheten i att känna sin granne, berättar Lena.
Idén till boken har hon fått under sina många semesterresor norrut i Sverige, bilresor som tagit henne ända till Nordnorge. Ofta har Lena passerat hus vid en genomfartsled där vägskylten angett ett okänt ortnamn – och hon har undrat hur man i allsin dar kan bo där.
Själv återfinns hon i Norrköping, jobbar som kartograf på Sjöfartsverket och har ingen egen erfarenhet av att bo avsides. Men hon är nyfiken som person. Och det som var tänkt som ett roligt bokprojekt blev något mer än det.
-Jag vill visa på ett annat Sverige och förmedla en positiv bild av att bo i glesbygd.
Hon vill synliggöra hur kvinnor på landet försörjer sig och att det finns människor som trivs och har det bra på landsbygden.
De första intervjuerna gjordes 2014 och boken kom ut i januari i år.
Kvinnorna i boken har ofta haft huvudansvaret för hem och barn. Foto: Privat
Hur har du valt ut kvinnorna?
-På olika sätt. Jag har ju inte känt de här personerna innan utan det är en slump vilka det blivit.
Ibland har hon ringt Hembygdsföreningarnas ordförande, andra gånger har hon fått tips från bekanta. De hon träffat är mellan 22 och 86 år och geografiskt sträcker sig ytan från Småland upp till Tornedalen.
Kriteriet för att få kallas glesbygd är enligt Glesbygdsverket att det ska vara minst 45 minuters bilresa till en ort med minst 3 000 invånare. Bara tre procent av landets befolkning bor enligt den definitionen i glesbygd.
-Jag har träffat kvinnorna hemma i deras egna miljöer. De har varit väldigt öppna och att få ta del av deras berättelser har varit fantastiskt.
En del av de intervjuade har bott på platsen hela sitt liv, andra har flyttat dit eller återvänt till sin hemort som vuxna.
Läraren/specialpedagogen Majvor är till exempel uppväxt i lilla Kuivakangas i Övertorneå kommun på 1950-talet, men bor sedan många år en bra bit från Kiruna.
Majvor i Kuoksu har påverkats starkt av att växa upp i ett hem där det pratades meänkieli och finska. Foto: Privat
Vad var det mest intressanta med mötet med Majvor?
-Hennes berättelse om barndomen och vad meänkieli har betytt för henne, hur det har hämmat och påverkat henne under hela livet. Hur hon med tiden fick en självkänsla och styrka som hon inte hade från början. Som liten skämdes hon för sin mamma som kom från Finland.
Lena har slagits av hur nästan alla dessa kvinnor hon mött jobbat aktivt för att utveckla bygden.
-De har en omsorg för varandra och är traditionsbärare inom hantverk och matkultur.
De arbetar ofta i yrken som har med barn, gamla och matlagning att göra och har tagit det största ansvaret för barn och hem medan maken haft ett tyngre arbete.
Flera kvinnor är egna företagare med ganska låg inkomst eller har arbetat i låglöneyrken, vilket påverkat pensionen.
Deras liv innebär att de måste planera och organisera eftersom det är långt till affärer, läkare och förlossningsvård. Bil är ett måste.
-Mitt syfte med boken har ändå varit att ”Titta, det finns ett annorlunda Sverige än det som visas i media där storstadsregionerna får så stor plats.” Jag vill att boken ska fungera som inspiration för andra för det går att leva ett jättebra liv i glesbygden.
Susanne Redebo
Fotnot: ”Kvinnor i glesbygd – vi som valde att stanna” finns att köpa i nätbokhandeln.
