Från att mobilisera till att företräda -viktiga frågor 1990-talet

Var STR-Ts första decennium en inre mobilisering, så kom nästa decennium att gå över i att väcka omvärldens kunskap om och förståelse för den tornedalska saken. Samernas mobilisering hade börjat mycket tidigare och med tillkomsten av Sametinget i början av 90-talet fick samernas arbete ett erkännande på nationell nivå. Bland sverigefinnarna gjorde frustrationen över att inget hände efter den stora invandringsvågen på 60- och 70-talen att man började driva frågan om att erkännas som en inhemsk nationell minoritet.

Sametingets tillkomst och regeringens skrivelse till riksdagen om finskan som ett historiskt och inhemskt språk i Sverige sammanföll i tiden med Europarådets två nya konventioner om nationella minoriteter och nationella minoritetsspråk i början av 1990-talet. Från samhällets sida var förståelsen för dessa strävanden inte på topp, vilket ju Bruno Poromaa (se artikel) väldigt påtagligt fick erfara i sitt riksdagsarbete.

Men, vid mitten av 90-talet skedde ett genombrott då regeringen, mycket tack vare mycket ihärdiga och starka påtryckningar från högsta ort i Finland, fann sig föranlåten att tillsätta en parlamentarisk utredning – Minoritetsspråkskommittén – för att pröva om Sverige skulle ratificera de nya Europarådskonventionerna.

Minoritetsspråkskommitténs arbete kom att fokusera mycket på det finska, det samiska och det romska. Tornedalens språk och kultur sågs på många sätt som underordnat det finska i Sverige. 90-talet kom därför för STR-T att under ett antal år att domineras av en kamp att väcka förståelse hos storsamhället för att Tornedalen har en egen kultur och ett eget språk. Ett arbete som gick tillbaka till den ursprungliga inledningen av STR-Ts målsättning. ”Vi är svenska tornedalingar en inhemsk språklig och kulturell minoritet”.

STR-T var representerat med en företrädare i Minoritetsspråkskommittén (Henning Johansson) och deltog förutom med ett antal skriftliga inlagor och inte minst genom sin ordförande Torvald Pääjärvi i otaliga möten och uppvaktningar i Stockholm.

Arbetet intensifierades ytterligare, sedan kommittén i sitt slutbetänkande landat i att erkänna tornedalingarna som en av fem nationella minoriteter i Sverige men att inte erkänna tornedalsfinska, eller meänkieli som det numera benämndes, som ett eget nationellt minoritetsspråk. Möten hölls i Tornedalen med företrädare för kommittén. Under flera år dominerades förbundets tidning MetAviisi också av detta arbete, som ju till slut kröntes med framgången att regeringen i sin proposition till riksdagen föreslog att också meänkieli skulle erkännas som nationellt minoritetsspråk.

Ute i det lokala arbetet fortsatte aktiviteterna med att mobilisera och stärka engagemanget för den tornedalska kulturen och språket. Återkommande musikfestivaler, vilket hade påbörjats redan i början av 80-talet var säkert något som på många sätt direkt engagerade fler än kampen mot oförstående företrädare för storsamhället nere i Stockholm.

Lennart Rohdin