Niklas Martti ser vissa paralleller mellan det som sker på Västbanken och den utsatthet minoriteterna i Sverige lever i. Foto: Privat
– Jag kan se paralleller mellan det som sker på Västbanken och kampen för att få prata och utveckla minoritetsspråken i Sverige.
32-åriga Niklas Martti från Juoksengi har haft uppdrag som följeslagare i Palestina och sett på nära håll konflikten mellan israeler och palestinier.
Det utkämpas krig på många olika håll i världen och Niklas (född i Malmberget men uppväxt i Juoksengi) har besökt en av de mest seglivade konflikterna: den mellan Israel och Palestina som har pågått sedan 1948.
Niklas medverkade i höstas i det Ekumeniska följeslagarprogrammet som bistår med internationell närvaro i området. Programmet syftar till att genom närvaro dämpa alla former av våld genom att finnas på plats, prata med folk och rapportera incidenter. Väl hemma är tanken att följeslagarna ska berätta för andra vad de varit med om. Niklas har medverkat i ett par radioprogram och efterlyser nu fler uppdrag som föreläsare för att nå ut med sin berättelse.
– I det medielandskap vi lever i prioriteras inte den här långvariga konflikten. Istället är det Syrien som dominerar nyhetssändningarna.
– Samtidigt märker vi att övergrepp och brott mot mänskliga rättigheter på Västbanken ökar gentemot föregående år. Att fler får veta vad som faktiskt sker på plats är ett första steg till att få till en förändring.
Trakasserier är vardagsmat
Niklas var baserad i Yanoun, en särskilt ansatt by på norra Västbanken, men besökte även regelbundet ett par andra byar som utsätts för hot och våld från israeliska bosättare och militär. Byborna har varit tvungna att leva med våld, trakasserier och materiell skadegörelse under många år.
Följeslagarna tar inte ställning till någon av parterna, påpekar Niklas. Men en följeslagare är aldrig neutral gentemot brott mot folkrätten och de mänskliga rättigheterna.
– Vi gjorde fältbesök i ett stort område som täckte 20-30 palestinska byar som ligger i anslutning till israeliska bosättningar. Vi besökte bland annat en skola varje dag. De palestinska barnen tvingades gå till skolan längs med en hårt trafikerad väg. I anslutning till skolvägen stod det ofta beväpnade militärer utposterade och pansarfordon parkerade. Vi gick med barnen till skolan och fanns även utanför skolan för att de skulle känna sig tryggare.
Uppdraget som följeslagare innebar bland annat att följa palestinska barn till skolan utefter en väg med beväpnade israeler. Foto: Privat
En tårgaspatron som avfyrats på skolgården till en av skolorna som Niklas övervakat. Foto: Privat
Även i Israel finns en minoritet som är extra utsatt?
– Ja, de palestinier som bor i Israel utgör cirka 20 procent av befolkningen. Många av dem är diskriminerade vad gäller rätten till sitt språk. Trots att arabiska är ett officiellt språk i Israel finns inget arabisktalande universitet och de lever i speciella ghetton. Många lagar diskriminerar den här folkgruppen. Samtidigt blir palestinierna allt mer medvetna om sina rättigheter och det håller på att ske ett uppvaknande.
Skammen kring meänkieli
Niklas känner igen kampen för rätten till sitt språk och sin kultur från Sveriges minoriteter – även om den kanske är på en annan nivå.
– Jag tror ändå att det finns mycket som vi kan lära av varandra och hur minoriteter arbetar för sina rättigheter på olika håll i världen.
– När det gäller Tornedalen håller vi på att ta oss ur en stor skam och självförnekelse. Just skammen kring att prata meänkieli har ju lett till språklig självutplåning.
Niklas kan prata meänkieli eftersom hans mamma kommer från finska sidan. Trots det är det inte helt okomplicerat.
– Jag kan inte uttrycka mig obehindrat på meänkieli i alla sammanhang. Men det är en del av skammen att jag, och andra, inte riktigt vågar prata och det problemet är något vi alla måste fortsätta jobba med framöver.
Den ständigt närvarande taggtråden påminner om konflikten på Västbanken. Foto: Privat
