Kategori: METavisi

Mattias bär Meänflaku med sig varje dag

Tornedalsklockan har ett armband som matchar Meänflaku. Foto: Privat

Tornedalsklockan lanserades inför firandet av Tornedalingarnas dag 15 juli. Bakom klockan står Mattias Snäll, uppväxt i Kukkola. I klockan plockar han upp färgerna från Tornedalsflaggan, Meänflaku.

Med Tornedalsklockan kan du bära Meänflaku med stolthet varje dag, menar Mattias. Och visa vem du är.

19-åringen, som sedan fem år bor i Luleå, berättar hur det hela började. Han ville göra en produkt som kändes unik och personlig, med koppling till ett område där han har sitt hjärta.

-Det kändes självklart att utgå från Tornedalen. Det finns inget trevligare ställe att bo på än Kukkola.

2017 startade han firman Mazas med egendesignade klockor till humana priser. Tornedalsklockan har svart urtavla och ett vävt armband i gult blått och vitt, färger som anspelar på solen, himlen och snön. Modellen är unisex och passar alltså lika bra män som kvinnor.

– Stilen är enkel, den är tänkt att passa till olika klädstilar.

Till klockan levereras även ett läderarmband i svart som ägaren kan byta till.

Hur har responsen varit så här långt?

-Många gillar klockan, tycker det är en kul och häftig grej.

Huset finns kvar

Vad betyder hembygden för dig?

– Mycket. Jag är ju uppväxt i Tornedalen och har visserligen flyttat till Luleå men det känns viktigt att åka tillbaka ofta och hälsa på.

Mattias har kusiner i Kukkola och även huset han växte upp i finns kvar. I Haparanda bor hans morföräldrar.

Den nyblivna företagaren förstår meänkieli även om han har svårt för att prata det.

– Men jag kan kommunicera på finska, det är jag bättre på.

Mattias skulle vilja släppa fler produkter med koppling till Tornedalen längre fram, kanske också fler klockmodeller i annan stil. Framtiden får utvisa vad det blir.

Tornedalskockan finns att köpa via hemsidan mazas.se och hos återförsäljarna Systrarna P, Kukkolaforsen, Pesula Lantbruk, Restaurang Utblick och Taavolagården.

Mattias Snäll är 19 år och bor i Luleå men har hjärtat i Haparanda/Kukkola. Foto: Privat

Susanne RedeboAv

Nordkalottbiblioteket kan få nationellt ansvar för meänkieli-litteratur

Nordkalottbiblioteket i Övertorneå kan bli ett nationellt bibliotek med ansvar för litteratur på meänkieli. Foto: Maria Tapani

Blir Nordkalottbiblioteket i Övertorneå ett nationellt bibliotek med ansvar för att ta fram och bevara litteratur på meänkieli? Ett ställe som servar landets övriga bibliotek med böcker på språket och om kulturhistorien? I en ny nationell biblioteksstrategi finns det med som förslag.

Kungliga biblioteket, KB, i Stockholm har fått i uppdrag från regeringen att ta fram förslag till en nationell biblioteksstrategi. Uppdraget innebär att KB ska föreslå långsiktiga mål och strategier för att möta nya behov. Syftet är bland annat att främja demokrati och källkritik.

Erik Fichtelius, tidigare vd för UR (Utbildningsradion), leder arbetet med strategin som ska lämnas över till regeringen i mars 2019. Här finns också delar som rör de nationella minoriteterna.

Fichtelius konstaterar att biblioteken redan idag är så mycket mer än en stor samling böcker och tidskrifter. Men för att hänga med i utvecklingen krävs ökad digitalisering och mer samarbete mellan biblioteken.

Utredaren Erik Fichtelius på KB leder arbetet med den nya nationella biblioteksstrategin. Foto: Privat

Största utmaningen med de förändringar ni föreslår?

– Att göra materialet synligt. Du måste kunna hitta till bibliotekens skatter när du googlar. För att biblioteken ska behålla sin relevans så måste det finnas en ordning för att digitalisera material och göra det sökbart. Och det måste göras som ett nationellt uppdrag, inte lokalt ute på de enskilda biblioteken.

Som en del i utredningen uppmärksammas de nationella minoriteterna. Särskild hänsyn ska tas till nationella minoriteter, står det. Dessa grupper måste involveras, få ansvar och inflytande kring att samla sitt språk och sin kulturhistoria på en plats.

Nordkalottbiblioteket i Övertorneå nämns som en tänkt placering av referensbibliotek för meänkieli? Att det ska tillhandahålla material för övriga bibliotek i landet?

– Ja, men det är bara ett exempel.

Vilket bibliotek som i slutändan får uppdraget är inte klart.

Vi räknar gärna antalet titlar på meänkieli när vi kommer till ett bibliotek och ojar oss över hur få de är?

– Minoritetsspråk har inte så mycket böcker på sitt språk överhuvudtaget, och de som finns kan man inte att ha på alla bibliotek i landet.

Här ger digitaliseringen fantastiska möjligheter, menar Fichtelius. Alla böcker utgivna på meänkieli skulle kunna vara tillgängliga på alla bibliotek, bara de fanns i digital form. Om någon besökare sedan vill ha en speciell bok på papper så finns möjligheten med print-on-demand.

– Men då måste det ske med medverkan från de nationella minoriteterna själva. Det är bara de som vet vilka böcker som finns, vilka skrifter man kan plocka fram.

Bibliotekens uppgift är inte bara att samla referenslitteratur, påpekas det i biblioteksstrategin. Det handlar också om att sprida kunskap om nationella minoriteter.

– Den biten glöms ofta bort. Det kan handla om kulturarvsdokumentation, där olika arkiv och biblioteksmyndigheter samverkar. Hur dokumenterar man en minoritets historia och berättelser?

En annan viktig punkt är att materialet ska vara synligt på biblioteken, finnas samlat och vara sökbart.

Hur bra är biblioteken på att lyfta fram de nationella minoriteterna?

– Jag har ingen uppfattning om det, inte mer än det jag fick med mig från min tid i public service. Där lärde jag mig att det räcker inte med högtidstal utan krävs verkstad.

Med hjälp av digitalisering kan litteratur på meänkieli spridas över hela landet. Foto: Susanne Redebo

Barn och unga lyfts fram som viktiga bitar vad gäller revitalisering av meänkieli?

– En stor del av de böcker som lånas är barnböcker men får barnboksförfattare den ersättning och uppmärksamhet som är befogad? Det går att undersöka lokalt.

– Om språket ska revitaliseras och leva vidare så handlar det om de ungas tillgång. Där är biblioteken en del men biblioteken ensamma klarar inte det.

Det finns bibliotekspersonal som skyller få böcker på liten efterfrågan?

– Det går ju inte att mäta efterfrågan för en liten minoritet på samma sätt som för annat. Tänk om man skulle dra samma slutsats inom public service att ”vi gör inga program på meänkieli för det är så få som tittar.” Vi måste se frågan om nationella minoriteter som en mänsklig rättighetsfråga. Då är inga tittar- eller lånesiffror viktiga.

Susanne RedeboAv

Politiska stridigheter i Tornedalen sätts på pränt

Socionomen Lars-Gunnar Winsa ville förstå sig själv, och började gräva i alla konflikter han vuxit upp med i Tärendö. Foto: Privat

Starka stridigheter i Tornedalen lyfts fram av tidigare socionomen Lars-Gunnar Winsa. I en bok på 450 sidor har han valt att lätta på förlåten till konflikter som präglat Tärendö och Pajala kommuner sedan 1930-talet.

–Jag befarar att boken kommer att väcka uppståndelse, säger Lars-Gunnar om ”Intill 3:e & 4:e led”. Det finns folk som inte vill att jag ska skriva om detta, utan skäms för sin historia.

Formen han valt är romanens med starka dokumentära inslag.

-Jag har satsat på att förstå Tornedalen och de motsättningar som jag vuxit upp med.

-Folk kommer säkert att leta efter personer som passar in i romanfigurerna, men de finns inte i verkligheten.

Lars-Gunnar är uppväxt i Kainulasjärvi i Pajala kommun. Hans far John var under drygt 30 år politiskt engagerad (1940-70) och periodvis kommunalnämndens ordförande i Tärendö. Han hamnade ofta i starka politiska konflikter.

Minnen och fiktion från Lars-Gunnars barn- och ungdomstid har blandats i romanen som påbörjades redan runt år 2000. Vid den tiden skrev han ner minnen mest för sin egen skull.

-Just då hade jag det rätt jobbigt på arbetet inom socialtjänsten i Stockholms län, och för att kunna förstå andra måste man förstå sig själv.

Titeln ”Intill 3:e & 4:e led” anspelar på att synden straffar människan i tredje och fjärde led. Foto: Privat

Skrivandet om barndomen fungerade som ren terapi men omvandlades senare till en roman där vi kan följa en välbeställd släkt genom historiskt intressanta skeenden. Här tas laestadianismen och korpelarörelsen upp, väckelser som växte sig starka parallellt med två andra krafter: nazismen och kommunismen. Flera extrema rörelser kämpade under 30-talet om själarna vid gränsen. Till det kom arvstvister och politiska falanger i byarna.

-Jag presenterar inga sanningar eller letar efter syndabockar. Jag försöker bara förstå min egen bakgrund, både på pappas och mammas sida.

Lars- Gunnars skildring rör sig i en politisk miljö. Han har dammat av arkiverade protokoll från kommunfullmäktigemöten i Tärendö (som i boken kallas Älvarnas kommun) där han hittat många strider.

På flera plan ärvde han sin fars motsättningar. Han ger ett par exempel. Under 50-talets första år erbjöd landstinget att bygga en treläkarstation I Tärendö.

-Det startade en oenighet mellan två bostadsområden eftersom invånarna förstod att centrum i kommunen skulle utvecklas där treläkarstationen hamnade. Och med de fördelar detta skulle ge det bostadsområdet. Eftersom fullmäktige inte kunde erbjuda markanvisning för läkarstationen ledsnade landstinget och vände sig till Pajala kommun istället.

-Där ser man vilka följder det kan få att inte hålla sams. Kanske var det ett avgörande steg för att Pajala sedan blev centralort i Tornedalen?

Bråk blev det också kring nya Centralskolan som efter långa stridigheter hamnade i Tärendö. De statliga myndigheterna krävde att Tärendö skulle bygga en modern högstadieskola och byns två största bostadsområden ville bägge bli centrum. Så startade de svart-vita schismerna.

Föräldrar delades in i svarta och vita eftersom politikerna inte lyckades hantera situationen.

-En mycket olycklig politisk stiltje tudelade än en gång kommunens medborgare.

Efter många års politiska stridigheter hamnade högstadieskolan där den står idag, i Tärendö. Författaren själv växte upp med vetskapen om att han var en vit ledares son i en skola där rektorn var svart.

Kainulasjärvi-skylten i Pajala signalerar Lars-Gunnar Winsas andra hem. I boken beskrivs kvinnornas liv parallellt med de manliga stridande politikerna. Foto: Privat

Varför kändes boken så viktig att skriva?

-Jag ville glänta på en dörr där det fanns så mycket motsättningar. Om man vågar titta på det man varit med om kan man bli mer harmonisk och ha en ökad tolerans mot andra människor.

-Det har varit väldigt frigörande för mig att skriva. Hoppas att läsarna känner samma sak för den är skuldfri. Jag pekar inte ut några syndabockar.

Vad tror du att din pappa hade tyckt om den?

-Jag hoppas att han skulle ha klarat av att vara stolt över mig.

Titeln ”Intill 3:e & 4:e led” är tagen från Moseböckerna och anspelar på att synden straffar människan i tredje och fjärde led.

Planen är att romanen på 450 sidor kommer ut kring årsskiftet 2018/19 på Langes förlag. En förhoppning finns också hos författaren att på sikt få den översatt till meänkieli.

Fotnot: Lars-Gunnar Winsa är utbildad socionom och har i många år haft arbetsledande befattningar inom Stockholms stads socialtjänst. Han har blivit prisad för sina insatser för marginaliserade människor, bland för sitt engagemang i romernas situation. 2014 fick han fackförbundet Visions MR-pris för arbetet för integration och mot diskriminering. I dag är Lars-Gunnar pensionär och bor i Nynäshamn.

Susanne RedeboAv

Tornedaling en av världens bästa på dataspel

Emily har blivit utsedd som generaldirektör för svenska landslaget till 2018 års Overwatch World Cup.

Emily Krumlinde utsågs 2014 till Sveriges bästa kvinnliga Starcraftspelare. Idag är 27-åringen en av få professionella dataspelare i världen. Hennes rötter finns i Kiruna-Lainio där mammas släkt bor.

-Jag har hittat min lilla låda där jag passar, säger Emily apropå sina framgångar.

Emilys mamma, Anna Elenius, är kusin med operasångerskan Carina Henriksson från Kiruna/Lainio.

-Jag har själv spenderat majoriteten av min barndom i Lainiotrakten.

Sedan 2015 bor hon i Manchester, England. Emily tycker att landet är perfekt för där finns en mer seriös syn på yrket än på många andra håll i världen. Dessutom är det lätt att åka till olika events om man utgår från England.

 

Emily är i världens toppskikt som SC2-spelare.

 

Sedan fyra år livnär hon sig på att livestreama för publik på nätet. Att vara professionell spelare är ovanligt och att hon är tjej är ännu mer sällsynt.

-När jag började spela hemma i Västervik hade jag inte en tanke på att jag skulle jobba med det här.

Men bit för bit har hon erövrat den digitala världen genom olika turneringar. 2014 tog hon sig hela vägen till VM i E-sport i Azerbajdzjan. I samband med det blev hon utsedd till Sveriges bästa kvinnliga Starcraftspelare. Hon kom på tredjeplats i VM.

-SC2 är som en blandning av schack, poker och piano samtidigt. Du måste vara väldigt snabb i fingrarna samtidigt som du måste tänka strategiskt baserat på begränsad information.

Sedan en tid har hon slutat tävla till förmån för live-streaming på twitch där hon har namnet QueenE. Twitch är en videostreamingtjänst där tittare kommunicerar direkt med Emily i ett community. QueenE har idag 91 000 följare!

 

Madeleine ”MaddeLisk” Leander bärs av Emily efter en tuff match i Starcraft.

 

Ingen semester på sex år

Emily har med tiden gått över från SC2 till Overwatch där hon spelar i lag med tjejer över hela världen. Hon försörjer sig på prenumeranter, reklam och sponsorer. Men även på tittare som ger henne ”dricks” om de tycker att en video är bra.

-Jag spelar mellan sex och nio timmar per dag. Utöver det är det mycket administrationsarbete så jag jobbar runt 16 timmar varje dag.

Emily stortrivs med sitt jobb, enda problemet är att det pågår dygnet runt.

-Mitt jobb slutar aldrig utan när jag inte orkar mer går jag och lägger mig. Jag har inte haft semester på sex år.

Stressande är det förstås att veta att så fort hon är borta från sändningar förlorar hon pengar på uteblivna prenumeranter (subscribers).

Emily har gjort sig ett namn i datavärlden också genom att hon uppmuntrar tjejers spel.

-Det har blivit en hjärtefråga för mig. Jag deltar ofta i panelsamtal och events för att främja tjejers spel. Orsaken: det är mycket rasism, homofobi och en dålig kvinnosyn inom sporten.

 

Spelkonsollen har Emily låtit tatuera in på underarmen.

 

Sexistiska kommentarer

-Vi tjejer får ta emot mycket elakheter när vi spelar, mer än vad killar får. Därför slutar många unga tjejer spela trots att de är jätteduktiga. För hur roligt är det att hoppa in i ett spel och höra folk skrika HORA till dig gång på gång?

Emily vill uppmuntra tjejer att hitta communities där de hittar andra av samma kön att spela mot. Hon är själv utsatt. En gång undvek hon att åka på ett event på grund av sexuella hot från en man som retat upp sig på hennes försök att ta plats i en av världens manligaste industrier.

Vilka egenskaper gör dig så duktig?

-En del beror framgångarna på att jag har aspergers syndrom, jag har en förmåga att fokusera på en sak väldigt länge. Och så lägger jag ner väldigt mycket tid på att träna.

-Sedan gäller det att se vad man kan förbättra. Många spelare har svårt att se sina egna misstag och skyller gärna på andra.

Du har vistats många somrar i Lainio. Saknar du något därifrån?

-Ja, jättemycket. Eftersom jag lätt blir överlastad av ljus och ljud i mitt jobb tycker jag om att komma ut i Lainios natur och uppleva tystnaden. Och så saknar jag min familj där uppe, jag har en stor tight familj med flera kusiner. Och jag älskar snö.

 

Susanne Redebo

Fotnot 1:  Emily har blivit utsedd som generaldirektör för svenska landslaget till årets Overwatch World Cup.

Fotnot 2: Se Emily spela på www.twitch.tv/QueenE.

Susanne RedeboAv

Modersmålslärare i meänkieli arbetar i motvind

Modersmålsläraren Mervi pratar alltid meänkieli med sonen Aron, 5 år.

 

Brist på undervisningsmaterial, för få lärarledda timmar och föräldrar som inte pratar meänkieli hemma. Modersmålslärarna i meänkieli jobbar i motvind, visar en uppsats som Mervi Erkheikki står bakom.

–Det behövs framförallt lagändring om fler undervisningstimmar inlagda i ordinarie scheman för att språket ska räddas, tror Mervi Erkheikki, modersmålslärare i meänkieli och finska.

Mervi, som bor i Salem, blev klar med sin kandidatuppsats ”Man lär sig inte språket i skolan, man måste lära det överallt” i vintras då hon var knuten till Umeå universitet. I uppsatsen har hon intervjuat fyra lärare som undervisar i meänkieli. Två av dem finns i förvaltningskommuner och två jobbar i icke förvaltningskommuner.

– Jag ville se om det fanns någon skillnad mellan dem; hur meänkieli betraktades i respektive kommun. Man tror ju att stödet kring språket är större i förvaltningskommuner.

Mervi förvånades över resultatet.

-Jag fann att man inte tar mer hänsyn till minoritetsspråket i förvaltningskommunerna. Det verkar snarare vara så att meänkielilärarna i de här kommunerna arbetar i motvind. Det var överraskande att upptäcka det.

Uppmanas offra sina lektioner

De två lärare det handlar om ger flera exempel på hur de behandlas både av ledning och personal. De riskerar att få sämre lokaler för sina timmar och utsätts också för påtryckningar från kollegor att ”offra” sina lektioner för andra ”viktigare” ämnen. En av de intervjuade hade till och med hört en kommunal chef säga att meänkieli inte är ett språk.

Gemensamt för alla lärarna är att de riktar kritik mot att det saknas undervisningsmaterial. Det mesta måste de arbeta fram själva på sin fritid. Det för med sig att elever blir försökskaniner på material som läraren inte vet funkar i praktiken.

-Det blir lite ”learning by doing” med mycket lösa papper. Det är heller inte optimalt med en enda lärobok till alla årskurser i grundskolan – som det är nu. Boken Mervi syftar på, Meänkieli, passar till exempel inte dem som är helt nya på språket. Dessutom saknas idag läromedel för elever på gymnasienivå.

 

Mervi Erkheikki flyttade nyligen till Salem i Stockholm från Umeå. Hennes kunskaper i finska och meänkieli är eftertraktade söderut.

 

Minst tre timmar behövs

De intervjuade är överens om att en undervisningstimme i veckan är alldeles för lite. Det måste till minst tre timmar för att ge resultat. Speciellt om eleverna inte pratar språket hemma.

-Visst lär man sig något på en timme men som lärare får man börja om nästa gång man ses och repetera. Har du bara en timme i veckan och inte får hjälp hemifrån är det nästan omöjligt att lära sig ett nytt språk. Oavsett hur duktig pedagog du har.

Största hotet mot språket?

-Tidigare skulle jag säga attityder, men det håller på att förändras. Nu finns en större lust kring meänkieli, något elever och vuxna vill lära sig och många tycker att det är ett coolt språk. Istället är problemen idag kopplade till lagstiftningen, anser Mervi.

-Det räcker inte med att vi kämpar själva utan vi måste få stöd uppifrån och då måste det till lagändringar.

-Om vi får igenom lagförslaget som ligger att minoritetsspråk ska ingå i skolornas ordinarie scheman, är det ett stort steg i rätt riktning. Idag förläggs många modersmålstimmar utanför ordinarie skoltid och då tävlar meänkieli med barnens fritidsaktiviteter.

Statens bidrag försvinner

Mervi tycker också att det är på sin plats att undersöka vart minoritetspengarna som kommunerna får från staten tar vägen. Hon har flera exempel på kommuner som slussat bidragen till helt andra områden i organisationen, bara för att ingen bevakat frågan.

En annan viktig synpunkt som kom fram i uppsatsen var föräldrarnas betydelse.

-De måste ta sitt ansvar och prata meänkieli med sina barn. Flera lärare berättar att språket hemma hos deras elever nästan alltid är svenska, trots att föräldrarna kan meänkieli. Överraskande nog verkar föräldrarna i icke förvaltningskommuner mer engagerade i sina barns språkkunskaper än de som bor i förvaltningskommunerna där språket talas och hörs överallt.

 

Susanne RedeboAv

Camilla bygger sin egen utbildning i finska och meänkieli

-Jag får ofta visa på skillnader mellan finskan och meänkieli för mina elever, säger språkläraren Camilla Mattila. (Foto: Privat)

 

Camilla Mattila är trespråkig. Svenska, finska och meänkieli är 27-åringens vardagsspråk. Nu utbildar hon sig till lärare i finska och meänkieli och har redan fått uppdrag på skolorna i Övertorneå. Behovet av lärare i minoritetsspråk är nämligen stort.

Det finns ingen renodlad utbildning för lärare i både finska och meänkieli. Så vad Camilla gör är att skapa ett eget spår där hon får behörighet i att undervisa i minoritetsspråken. Hon läser sedan ett par år både finska och meänkieli som fristående kurser vid Umeå universitet.

-I modersmål räcker det om du har ämneskunskaper för att få lära ut. Men tanken är att jag ska bli behörig språklärare. Camilla är uppväxt i Korva norr om Övertorneå.

I Övertorneå finns ett stort sug efter Camillas kunskaper, därför har hon redan uppdrag i grund- och gymnasieskolorna. Just nu har hon 23 elever i finska och på distans undervisar hon två elever i meänkieli. De bor i Uppsala.

-Min pappa Roger har alltid pratat svenska hemma och mamma kommer från Finland. Mina släktingar på pappas sida har pratat meänkieli så jag har vuxit upp med tre språk.

Hon har länge haft en idé om att bli lärare, först var det matte hon var inne på. Men som ämneslärare måste man välja två ämnen och finska fanns inte som kombinationsval.

Läste finska som hobby

-Då började jag läsa finska som en hobby. Sedan kom jag på att jag skulle kunna bli lärare i finska i alla fall, på mitt eget sätt.

När språkstudierna är i hamn tänker hon läsa pedagogikdelen. Hon räknar med att vara klar om drygt tre år.

Varför just meänkieli?

-Det är ju ett av mina modersmål, att prata och läsa kommer automatiskt för mig. Jag vill också bidra för att bevara det för nästa generation.

Camilla tycker det är viktigt att också fördjupa sig i grammatik och stavning.

-Jag visste faktiskt inte att det fanns behov av lärare i minoritetsspråk här uppe, det fick jag reda på när jag pratade med skolchefen som undrade om jag inte ville börja på en gång. Nu känns det ännu viktigare och roligare att läsa språken.

Får förklara skillnader

Vad är utmaningen med att hoppa mellan finska och meänkieli?

-Jag får ofta visa på skillnader för mina elever. Många tror att de kan finska eftersom de har föräldrar eller morföräldrar som kommer från Finland. Men i själva verket är det meänkieli de pratar. Då får jag tala om att just det uttrycket är meänkieli eller talspråk i finska. För mig är meänkieli det mest naturliga, den finns inom mig. Finskan får jag fundera lite mer på.

Camilla har hunnit bo några år i Luleå och har upptäckt att det finns mycket som är bra i gamla hembyn, därför återvände hon till Övertorneå.

-Jag känner att jag inte är färdig med Övertorneå.

Hon är politiskt engagerad och sitter med i barn- och utbildningsnämnden. Som om inte det räcker så gör hon också inhopp i hemtjänsten och har uppdrag inom Kommunal.

-Jag gillar att ha mycket att göra.

Susanne RedeboAv

Instagramprofil öppnar gym på löpande band ihop med doldis

Hunden Kärstin hänger gärna med till Gymmet med Anna och Fredrik. (Foto: Privat)

Privata gym får allt tuffare mot de stora kedjorna. Men det finns undantag. Paret Stålnacke/Gunnelbrand från Kiruna öppnar nu sin femte anläggning. En av krafterna bakom Gymmet Sverige är Anna Stålnacke som tävlar i bikinifitness.

– Att intresset är så stort för oss beror delvis på att Anna har så många följare på sociala medier, säger sambon och delägaren Fredrik Gunnelbrand, 37.

Kiruna, Luleå, Stockholm, Uppsala och nu i maj Västerås. Där har ni de fem anläggningarna som paret Gunnelbrand/Stålnacke står bakom.

-Många som har rötter norrut tränar hos oss i södra Sverige bara för att vi kommer från samma landsdel. Det är kul.

Fredrik är en doldis i mediesammanhang trots att han jobbat med Gymmet Sverige sedan 2002, året då han fyllde 21.

-Jag brukar skjuta Anna framför mig, skrattar han, jag är inte så mycket för tidningar och teve och sånt.

Med sambons intresse för att bygga kropp och bli bedömd i bikinifitness-tävlingar, finns ett naturligt sätt att vilja synas.

Instagramprofilen Anna Stålnacke, 29, har tävlat i bikinifitness och vunnit fina priser. Här med sambon Fredrik, 37, som helst håller sig i bakgrunden. (Foto: Privat)

Kompletterar varann

Paret med rötter i Vittangi (Anna) och Parkalompolo (Fredrik) driver företaget tillsammans även om Fredrik förklarar sin roll så här:

-Jag är vaktmästare och sköter om service. Går något sönder blir det jag som fixar det. Anna har hand om ekonomi, löner, att söka nytt folk, mata sociala medier, hålla i träningsresor och events…

2011 möttes deras vägar på Gymmet i Kiruna och rätt snart fick kedjan ordentlig fart. Året därpå invigdes en anläggning i Luleå, 2015 i Stockholm, 2017 i Uppsala och nu 2018 i Västerås. Även en lokalflytt inom Kiruna väntar i år på grund av gruvbrytningen. Nya Gymmet i deras hemstad blir nästan dubbelt så stort jämfört med den förra; 1 450 kvadratmeter. Företaget växer hela tiden och har idag 15 anställda.

Paret pendlar upp och ner i landet och bor på tre ställen: Kiruna, Luleå och Stockholm.

-De sista åren har det tyvärr varit mycket Stockholm eftersom vi startat så många gym där nere. Men man längtar ju alltid hem…

Varför går det så bra för Gymmet?

-Vi försöker förnya oss med nya utrustningar hela tiden, ha det senaste. Om jag hittar någon annorlunda maskin köper jag in den direkt, det brukar vara uppskattat. Kan vi dessutom bygga om eller ut så gör vi det. Nischen har också blivit att erfarna och nybörjare tränar tillsammans, alla är välkomna.

Kirunabördiga Fredrik Gunnelbrand och Anna Stålnacke nominerades 2015, 2016 och 2017 till Årets gym vid Fitnessfestivalen i Stockholm. (Foto: Privat)

158 000 följare på insta

Fredrik berättar att bilder och filmer på sociala medier av Anna och hennes kompisar får stor spridning och det ger gratis pr. Anna har till exempel 158 000 följare på instakontot @annastalnacke.

-Vi annonserar aldrig i några tidningar, folk kommer ändå till oss.

Anna har blivit en förespråkare för rumpträning?

-Ja, det vete f-n hur många rump- och benmaskiner vi har, ha ha. Det har nästan blivit en del av vår nisch: vill du träna rumpa och ben så gör det på Gymmet.

Vilken är din favoritmuskel?

-Det är nog sämre med mina muskler, jag är lite mer allround, det mår jag bra av. Fast jag skulle önska att jag var mer som Anna. Har hon bestämt sig för att träna en dag så gör hon det, oavsett vad som händer.

-Själv hittar jag lätt ursäkter att låta bli.

Vad gör du och Anna om tio år?

-Vi håller på med det här fortfarande. Vi bor nog i Luleå då, eller i USA. Det är en dröm vi har, att driva ett gym utomlands. Men vi har också många ställen kvar här i Sverige att öppna på och får ofta förfrågningar om vi inte kan starta upp på någon ny ort.

Fotnot: Gymmet Sverige finns bland annat på instagram (@gymmetsverige liksom @annastalnacke) och hemsidan gymmet.nu

Susanne RedeboAv

Förbud mot meänkieli triggade Berit som vuxen

Berit är ordförande i Eskilstuna slöjdförening och älskar att stöpa ljus. Foto: Susanne Redebo

 

Berit Sagmander fick inte prata meänkieli i skolan som barn. I vuxen ålder och som lärare har hon värnat extra mycket om elever med andra hemspråk än svenska.

-Jag kan se mig som en vinnare i något som egentligen var negativt från början.

 

Utan det förbud hon upplevde som barn i Sattajärvi hade hennes övertygelse kanske inte varit så stark: att all språkkunskap är en tillgång oavsett hur många som talar det. Berit, som fyllt 67, är uppväxt i Pentäsjärvi (Pajala kommun) som en av fyra syskon. Som flicka hette hon Isaksson.

-Vi pratade meänkieli hemma men läste dagstidningar och böcker på svenska. Och såg och lyssnade på både svenska och finska teve- och radioprogram.

Som sexåring och ny elev vid Sattajärviskolan tyckte hon själv att hon behärskade båda språken väl men nu efteråt har hon förstått att meänkieli ändå var starkast.

-Jag är stolt och glad över att lärarna inte lyckades tysta meänkielin helt. Även om det klassades som ett lågstatusspråk.

Att ha tvingats tala svenska i skolan och glömma meänkielin på rasterna har gjort att hon värnat om alla barn med ett annat hemspråk.

-Det har präglat mig väldigt mycket i rollen som lärare.

Berit känner också att tornedalingarna alltid haft en inre stolthet och ett jävlar anamma som hjälpt till i kampen om meänkielin. ”Här ska banne mig inte någon komma och sätta sig på oss.”

-Jag är glad över trotset, att man inte ger sig.

Berit från Pentäsjärvi är nummer tre i en syskonskara på fyra. Här syns Doris, Bertil, Berit , Kurt och hans hustru Vanja.

Alla med efternamnet Isaksson utom Berit (Sagmander). Foto: Privat

 

Orolig elever blev lugn

Berit flyttade till Stockholm som 16-åring och utbildade sig så småningom till mellanstadielärare. Många av hennes elever i Stockholmsområdet och Flen har haft sina rötter i andra kulturer.

Hon har ett särskilt varmt minne från sin tid som lärare:

-En liten kille kom till musikklassen där jag jobbade. Han kunde nästan ingen svenska och var väldigt orolig. Han sa ingenting och hade ett svenskklingande namn så jag hade ingen aning om att han inte kunde svenska. Helt plötsligt sa han något till en annan elev på finska och då klack det till! Jag sa då ”Mie puhun suomea” och pojken blev så glad! Oron försvann helt. Det var en stor lycka för honom att jag kunde möta honom på hans språk.

Berit har uppmuntrat sina elever att låna böcker på andra språk och haft inställningen att det alltid är en klar fördel på arbetsmarknaden att vara flerspråkig. Ett exempel på nära håll är hennes egen syster Doris som fick jobb på finska ambassaden i Chile för att hon förutom spanska kunde meänkieli.

 

Tavlan är en gåva från brorsdottern Elina Isaksson. Foto: Susanne Redebo

 

Känner stolthet över meänkieli

Hur har du kunnat hålla liv i språket under alla år fast du inte bott i Tornedalen?

-Mina syskon har alltid pratat meänkieli med mig och våra föräldrar var måna om att vi skulle vara stolta över vårt språk. Jag skulle faktiskt ha skämts om jag plötsligt började prata svenska med mina föräldrar.

-Självklart tappar jag ord ibland men jag har en bror som ringer mig ofta (Bertil Isaksson) och han är flitig på att prata meänkieli, så det kommer snabbt tillbaka. Mitt hemspråk är en stor del av min identitet.

Berit har också en brorsdotter, Elina Isaksson, som vurmar för meänkielins bevarande. Nyligen sände hon en tavla till sin faster med uttrycket ”Olen monta asioita mutta ennen kaikkea olen tornionlaaksolainen” (”Jag är många saker men främst av allt är jag tornedaling”).

Sedan 2008 bor Berit i Eskilstuna, hon är i dag ordförande i Eskilstuna hemslöjdsförening och stöper ljus som hon säljer i föreningens butik.

 

Saknar du någonting från dina barndomstrakter?

-Samhörigheten och lättheten i att bara gå in till varandra utan att ringa först. Och naturen saknar jag. I somras satt min syster och jag vid stranden i Pentäsjärvi och bara glodde. Jag har ju mina rötter där uppe, så är det. Niin se oon.

 

Susanne Redebo

Susanne RedeboAv

Violas minnen från Tornedalen blev tvåspråkig bok

 

Agneta Danskog gjorde boken ”Kläppi” ihop med sin mamma som berättade om sin barndom. Foto: Privat

 

När Agneta Danskogs mamma hamnade på sjukhem blev hennes minnen från barndomen i Tornedalen ett sätt att känna glädje i en trist vardag.

Nu har boken med Viola Buchts berättelse kommit ut på två språk; svenska och meänkieli med dottern Agneta som författare. Boken heter ”Kläppi – Barndomsminnen från Tornedalen”.

Boken är tänkt som litteratur till modersmålsundervisning i meänkieli men även för andra som bara vill träna att läsa meänkieli.

Agnetas mamma hette som flicka Hjort-Rova och växte upp i Luppio söder om Övertorneå. Vid 83 års ålder blev hon delvis förlamad efter en stroke och hamnade på sjukhem där dottern ofta vistades. Dagarna blev långa.

– Men hon tyckte om att berätta om barndomen, hon levde upp då.

Agneta tecknade ned berättelserna, i början mest för mammas skull.  Viola återgav minnen från den barnrika familjen, skolan, fritiden och traditionerna. Om hur det kändes att bli biten i foten av en råtta, om livet i byn och hur hon upplevde förbudet att prata finska i skolan.

– Mamma var en aktiv och social person med glimten i ögat, den känslan får man också när hon berättar om sin barndom.

 

”Kläppi” innehåller texter på både svenska och meänkieli. Illustrationerna står Jan Marklund för.

 

Enspråkig bok från början

En nära bekant till familjen, Jan Marklund, illustrerade Violas minnen och på så vis blev det en bok på svenska som mamma kunde ha på sjukhemmet. Det här inträffade för cirka 20 år sedan, 1999 dog Viola. Då fanns ”Kläppi” fortfarande bara på svenska.

Tiden gick och Agneta, som vuxit upp i Haparanda men bott i Umeå största delen av sitt vuxna liv, blev i sin roll som lärare allt mer intresserad av tvåspråkighet. Hon vidareutbildade sig till lärare i svenska som andraspråk.

– I undervisningen med nyanlända barn med annat modersmål, kunde jag använda mammas bok. Eleverna fick precis som hon berätta om sitt hem, sin uppväxt… Jag kunde se likheten med det som tornedalingar upplevde med språkbytet. Den stora skillnaden är att nu har man modersmålsundervisning och båda språken har samma värde och båda är viktiga för att kunna lära sig alla skolämnen.

 

Viola, född Bucht, från Luppio tog kanske världshistoriens första selfie med sin lådkamera? Foto: Privat

 

Finskan kommer tillbaka

Agneta berättar att hon påverkats mycket av den finska kulturen i Haparanda, inte minst det raka sättet att kommunicera på.

– Inget fjäsk eller krusiduller där, inte. Nu när jag blivit äldre kommer även finska ord spontant till mig som första alternativ. Det gör mig förvånad och glad eftersom jag aldrig har pratat meänkieli. De vuxna i min omgivning pratade meänkieli med varandra och svenska med oss barn.

När Agneta blev pensionär engagerade hon sig i STR-T:s lokalavdelning Tornedalingar i Umeå. Där väcktes hennes intresse för att skriva och prata meänkieli och då föddes idén om att översätta mammas berättelser till meänkieli och skriva parallellt på två språk. Och så fick det bli. Det blev författaren Bengt Pohjanen som finputsade hennes översättningar före utgivning. Boken innehåller också en faktasida om meänkieli och arbetsuppgifter för egna berättelser.

Vill du beställa boken kan du kontakta agneta.danskog@hotmail.com eller www.bokus.se

Susanne RedeboAv

Språkvårdare i meänkieli på resande fot

Elina Kangas blir den första statliga språkvårdaren i meänkieli. Hon kommer från finska Pello.

 

Elina Kangas har fått jobbet som meänkielis första statliga språkvårdare. I mars flyttar hon till Stockholm och nya arbetsgivaren Institutet för språk och folkminnen. Hon hoppas att jobbet innebär mycket resor.

– Resandet blir en del av mitt jobb, det är väldigt viktigt för att få med alla områden i landet, inte minst norra delen, säger 32-åriga Elina.

 

Elina har rötterna i finska Pello där hennes föräldrar bor kvar. Själv har hon också bott i Rovaniemi, Åbo och nu senast i Oslo. När vi pratas vid ägnar hon största delen av sin tid åt att forska om meänkieli vid Oslo universitet.

– Jag deltar i ett forskningsprojekt där vi undersöker hur vägen mot standardisering av minoritetsspråk går till. För min del är det meänkielin jag fokuserar på.

Tre kollegor till henne har andra minoritetsspråk i Europa de undersöker.

– Vi fokuserar på språkbrukarna, hur människor reagerar när deras språk får en skriftlig standardisering. För det är ingen enkel process.

 

Forskat om unga vuxna

Elinas intresse för språk och människor har ”alltid” funnits. Sociologi-studier vid Rovaniemi universitet ledde till studier i lingvistik och finska vid Åbo universitet. Där skrev hon också sin masteravhandling. Den handlade om hur unga vuxna tornedalingar förhåller sig till meänkieli i de fall det inte är deras förstaspråk.

Elina berättar att hennes eget hemspråk är en tornedalsk dialekt av finska.

– När jag pratar med finsktalande blir det mer finska och när jag träffar meänkielitalande blir det mer meänkieli.

Till det kommer lite svorsk eftersom Elina även pratar svenska uppblandat med norska. Elina berättar att standardisering av ett språk inte är en enkel process, det väcker känslor och får följder som påverkar många.

– Det här ämnet har man aldrig tidigare forskat på: hur människan reagerar när deras minoritetsspråk standardiseras. De kan ge starkt stöd och se standardisering som en väldigt viktig sak. Men de kan också motsätta sig det.

 

Elina kommer att resa mycket i sitt nya jobb, även om hon placeras i Stockholm. Kattilakoski på svenska sidan om Tornedalen är en favoritplats för henne. Foto: Privat

 

En process som pågår

Jag har uppfattat det som att meänkielin är på väg att bli standardiserat?

– Ja, det kan man säga! Många människor har arbetat mycket med meänkieli-standardisering under lång tid och mycket har gjorts. Men det är också en process som pågår hela tiden.

Vad tror du själv?

– Jag tror att språket befinner sig mitt i en standardiseringsprocess.

– Det som tyder på det är att vi har många böcker, både barn- och vuxenlitteratur, ordböcker, lexikon, online-ordböcker, ordlistor, regler …

Vad innebär ditt nya jobb?

– Det är en bra fråga. Eftersom det är en ny tjänst kan vi själva sätta upp vad arbetet ska innehålla.

I huvudsak handlar det om rådgivning i språkliga frågor med täta kontakter med föreningar och personer som jobbar med standardisering. Elina kommer också att ordna seminarier och följa aktuell forskning. Många av uppgifterna kommer av naturliga skäl att utföras i olika områden där språket talas.

 

Fotnot: Vad betyder standardisering? Ett lands nationalspråk, till exempel det svenska språket, är standardiserat i både tal och skrift. Det är alltså inte naturvuxet, utan har skapats genom medveten språkvård.

Susanne RedeboAv