Åsa Larssons Tornedalen i SVT-program

-Det här har varit mitt livs bästa resa, säger Åsa om inspelningstiden uppe i Tornedalen i somras. Foto: Ahti Aasa, SVT

Arbetsgemenskap är typiskt för tornedalingar. När författaren Åsa Larsson återvänder till sin barndomsby Kurkkio i en ny programserie i SVT får vi ta del av den.

-Jag och mamma gör fortfarande så, vi jobbar ihop. Att skura mattor tillsammans, att låta handen göra något, är bra för huvudet och samtalet. Tornedalingar har en tilltro till sina händers förmågor.

I SVT:s nya programserie ”Med hjärtat i Kurkkio” står författaren Åsa Larssons eget liv i fokus. I tre delar som sänds i december får vi följa i hennes fotspår när hon återvänder till Tornedalen. Allt är äkta, ingen fejkad historia ligger bakom upplägget.I programmet återknyter Åsa kontakten med både personer och platser från hennes uppväxt – det som format henne som människa och även präglat hennes författarskap. Möten som hör ihop med hennes livsberättelse. 

SVT:s nya program i tre delar om Åsa Larssons liv sänds i december. Foto: Bonniers

-När jag väl kom tillbaka till Kurkkio i somras inför inspelningen, var min föreställning att älven var jättestor och skogen djup och enorm … Men i verkligheten handlade det om kanske en kvadratkilometer som jag rört mig på under min uppväxt.

Åsas mormor Theresia bodde i Kurkkio och henne känner Åsa stor kärlek till. Hon finns också återgiven i den filmatiserade boken om hjältinnan Rebecka Martinsson.

-Min mormor var den viktigaste personen i mitt liv.

Samvaron med mormor bestod i att följa henne i hushållsgöromål och barnbarnet var aldrig i vägen. Theresia var flitig, jobbade jämt, satt aldrig ner.

En extra krydda i programmet är att det finns en konflikt i Åsas familj som är kopplad till Kurkkio,

-Konflikten har gjort att jag inte varit där på 30 år så det var väldigt speciellt att komma tillbaka.

SVT:s producent Ahti Aasa gav Åsa stor frihet att bestämma över innehållet i programmet. En hörnsten blev att skura trasmattor vid älvens strand, en annan att skriva en låttext ihop med Hasse Alatalo (med sång på förstukvist av Susanne Rantatalo). Producenten Ahti Aasa ville att allt som filmades skulle vara äkta och hända på riktigt. Det förhållningssättet passade Åsa bra.

 

-Tornedalingar har en tilltro till sina händers förmågor, säger Åsa som här skurar mattor ihop med Maja Mella i Kurkkio. Foto: Ahti Aasa, SVT

”Mitt livs bästa resa”

Upplevelserna under inspelningsveckan öppnade nya dörrar hos Åsa som hon tänker använda sig av framöver. Kanske i musikform, kanske i framtida romaner som speglar tornedalsk kvinnohistoria?

-Det här har varit mitt livs bästa resa.

Möten under inspelningen har fungerat som en språngbräda för henne.

-Sommaren gav mig en ingång till personer och ämnen jag vill gå vidare med.

Nästa sommar tänker hon därför åka runt i Tornedalen och lyssna till berättelser som lever sina egna liv hos människor vid gränsen. Flera har hon redan träffat, andra tänker hon söka upp via tips. Kanske lever historierna vidare i Åsas författarskap längre fram? Först måste hon bara lägga handen vid sista delen av PAX-serien (populär ungdomsserie) och en avslutande roman om Rebecka Martinsson.

Det Åsa fick uppleva under sin vecka i norr var arbetsgemenskap och hon tror att det är typiskt för Tornedalen.

-Vi är vana vid att umgås under tiden vi jobbar. Många tornedalingar är också duktiga på hantverk och har en slags tilltro till sina händers förmågor.

 

Hasse Alatalo och Åsa tjärar åror vid älvsstranden. Foto: Ahti Aasa, SVT

 

Kanske bygger man något tillsammans, städar ihop eller arbetar med slåttern med grannar?

Minoritetsspråket meänkieli finns förstås med i programmet. Åsa pratar inte språket själv men förstår ganska mycket. Hon berättar om hur härligt det är att vistas i en miljö där meänkielin lever och uppleva att språket kommer tillbaka till en trots alla år som gått.

Hon tror också att om man lär sig meänkieli i vuxen ålder kommer man aldrig äga språket till hundra procent.

-Men man kan bli bekant med det och lära känna det. Och det kan vara tillräckligt.

 

Pajalakändisars liv i SVT:s videobloggsatsning

Mattias Barsk på SVT sjösätter ett nytt koncept där unga videobloggande minoriteter lyfts fram. Foto: Privat

Till sommaren får vi ta del av artistduon The Magnettes vardag i stort och smått. Med egeninspelade videoklipp utan reportrar som ställer frågor, bjuds tittarna in i fem minoriteters vardagsrum.

– Vi pratar mycket om de unga men det är bättre att de pratar om sig själva, säger Mattias Barsk, programutvecklare för minoritetsspråk på SVT.

SVT satsar på ett nytt sätt att nå ut till ung publik.

Min squad (ungefär Mitt lag) har formen döpts till där unga företrädare för minoriteter spelar in korta videosnuttar ur sitt liv som läggs ut på SVTPlay. Tanken är att ett urval av videoklippen sammanfogas och publiceras i ett ”vanligt” program på SVT mot slutet av året.

Världsartisterna från Pajala, Rebecka Digervall och Sanna Kalla, företräder förstås tornedalingarna.

– Vi har letat videobloggare bland minoriteterna, talangfulla och starka profiler, som vi vill samarbeta med och har hittat sex stycken. Det här blir ett bloggande fast på video, ungefär som profilen Klara Henry gör.

Iden med att inte använda sig av någon reporter i klippen har sin förklaring. Mattias har under flera år försökt minska reportrarnas roll i dokumentärer.

-Man brukar säga att reportrar står i vägen för berättelserna. De tolkar och förklarar saker och det kan faktiskt bli ett hinder för att nå fram.

SVT kommer att finnas med som stöd för bloggarna men styr inte själva berättandet och heller inte så mycket av innehållet som ska kännas personligt och nära.

Rebecka Digervall och Sanna Kalla kommer att berätta om sin vardag kopplat till Tornedalen i SVT:s nya satsning Min squad. Foto: Isabelle Wahlf, SVT

Inspirera andra

– Jag tror det här kommer inspirera andra. Det finns säkert mycket igenkänning i deras videobloggar. Som tjej, tonåring, boende i Pajala, som musikintresserad …

Formatet tillåter dem att filma sig själva, varandra och andra i omgivningen.

– Vi kommer alla att få umgås med dem på ett nära sätt.

Renskötaren Ber-Joná Labba från Karesuando är också kontaktad och tänker dela med sig av sitt liv och sina tankar. Han grubblar mycket på hur han ska orka, vad han ska satsa sin energi på. Frågor som är ganska allmängiltiga även för dem utan renar.

Planen är att videobloggarna börjar publiceras på SVTPlay i början av sommaren.

– Vi vill visa att det här är Sverige.

Här är de – kvinnorna som medverkar i Bastubaletten!

Koreografen Justine Kirk väntar på de nya dansarna. Foto: Mattias Barsk

Nu är det klart vilka fem kvinnor från Tornedalen som medverkar i SVT:s fortsättning av Bastubaletten.

–  Mitt mål är att se till att Tornedalen inte dör ut, vi måste synliggöras, säger en av de utvalda, Pia Hulkoff från Hulkoffgården i Korpikylä.

Metavisi kan som enda media avslöja vilka kvinnor som ska ge sin bild av Tornedalen i fortsättningen av Bastubaletten. Det blir Pia Hulkoff, Gun Olofsson, Sanna Kalla, Birgitta Rantatalo och Lena Snell.

Gun Olofsson är skådespelerska i Tornedalsteatern, Sanna Kalla ena halvan i popduon The Magnettes, Birgitta Rantatalo språkivrande renbonde i Korpilombolo och Lena Snell företräder ICA Lahtis i Kaunisjoensuu.

Själva kärnan i de två första delarna av Bastubaletten var att frigöra mannen från föreställningar om sig själv, har producenten Mattias Barsk tidigare sagt på SVT:s hemsida. Och andras förväntningar.

  Men vad är det som kvinnorna i Tornedalen gör upp med? undrar han. Det är ju inte så att man kallar en kvinna för knapsu. Men det där har vi tänkt på en del, och vi kommer nog få svar från kvinnorna.

Pia Hulkoff ser fram emot äventyret som börjar i maj.

 Jättespännande. Det gladde mig att det nu görs en Bastubalett om kvinnor för är det inte kvinnorna som är de starka i Tornedalen?

  En anledning till att jag valdes ut är nog att jag kan meänkieli. Och så är jag känd för att vara frispråkig.

Var det självklart att tacka ja?

– Absolut, jag är ju spontan av mig. Ju tokigare desto bättre.

Har gott självförtroende

Pia gillar att hitta nya utmaningar i livet. Hulkoffgården, som Pia driver ihop med maken, är en restaurang- och konferensanläggning som fått sin tionde omnämning i White guide. Bara en sån sak!

Det krävs mod för att vara med i programmet?

–  Ja. Men jag har ett gott självförtroende och har aldrig varit osäker på min tornedalska identitet. Tvärtom har jag alltid stått för den.

Vad är tornedalsk identitet för dig?

– Att vara stolt över att komma härifrån, att vara stolt över sitt ursprung och sitt språk. Jag fick med mig hemifrån att inte lämna finska språket.

Männen har något att göra upp med i Bastubaletten, till exempel föreställningen att inte vara knapsu. Har kvinnorna något att göra upp med?

– Ja, jag tror det. Att våga bära med sig sin identitet, att inte byta dialekt för att man varit två veckor i Stockholm. Våga vara sig själv och se sitt ursprung.

Gun Olofsson, skådespelare i Tornedalsteatern, är också stolt över att ha blivit utvald till Bastubaletten:

– Jag är otroligt glad att få vara en av de fem kvinnorna. Hauska! Det ska bli väldigt spännande att få möta de övriga kvinnorna. Se vad vi kan göra tillsammans, hur vi ska porträttera, dansa och lyfta fram den moderna tornedalska kvinnan.

Pia Hulkoff, Korpikylä, Haparanda. Foto: Privat

Gun Olofsson, skådespelerska Tornedalsteatern. Foto: Privat

Sanna Kalla, ena halvan av The Magnettes. Foto: Privat

Birgitta Rantatalo, språkivrande renbonde i Korpilombolo. Foto: Privat

Lena Snell, ICA-handlare, Erkheikki. Foto: Privat

Kiruna-konstnär gjorde succé i tv-debut

Joakim Karkea från Kiruna/Junosuando hamnade på delad andraplats i SVT:s tävlingsprogram Konstnärsdrömmen. Foto: Privat

Oj, vilken uppmärksamhet 33-åriga Joakim Karkea från Kiruna fått efter sin medverkan i SVT:s Konstnärsdrömmen.

 Efter varje avsnitt har mobilen vibrerat konstant hela natten, säger han apropå all positiv feedback.

SVT:s satsning Konstnärsdrömmen gick ut på att tio talanger från hela landet tävlade om att bli Sveriges bästa amatörkonstnär.

Deltagarna fick olika uppdrag under de sex programmen och deras verk bedömdes av en jury där bland annat Ernst Billgren ingick.

I sista avsnittet strax före jul utsågs en vinnare: Stina Gunnarsson från Göteborg. Men den 33-åriga takläggaren Joakim Karkea med rötter i Junosuando hängde med ända till finalen.

3 000 personer sökte till uttagningen och själv var Joakim först lite tveksam till att medverka eftersom han inte gillar att stå i rampljuset.

Jocke tog sig ända till finalen tillsammans med tre andra konstnärer. Här syns han tvåa från höger. Vinnaren står längst till höger: Stina Gunnarsson. Foto: Susanne Redebo

Fått en nytändning

Med facit i hand är han ändå glad över att han tog chansen.

 Det har varit otroligt kul. Jag har lärt mig så mycket, bland annat att vara bekväm framför kameran. Jag har också fått en nytändning, har inte målat så här mycket på länge.

Jockes skickligt utförda akvareller fick mycket beröm under seriens gång. Han kallas ljusets mästare eftersom han lyckas fånga till och med vilken tid på dygnet det är.

Kanske beror det på hans jobb som takläggare i Kiruna?

I sitt arbete har han nämligen sett flera soluppgångar och kända Kiruna-motiv skifta färg. Inspirerad av detta ljusspel i norr har han under flera år låtit det komma till uttryck i sin ateljé i gamla brandstationen i Junosuando.

 Jag vill synliggöra den vackra naturen i Tornedalen. Just nu är det mycket norrskensbilder jag skapar med stjärnhimlar och så. Det går åt mycket färg och stora papper så det blir rätt dyrt, ha ha.

Jocke har efter sin medverkan i tv fått erbjudanden från flera gallerister om att ställa ut. Under våren blir det därför en turné till Kalix, Överkalix och Luleå.

Hur kändes det att se sig själv i tv?

 Det var väldigt ovant att höra sin egen röst. Och jag var så nervös inför varje sändning hur de skulle klippa ner materialet. Jag tycker ändå att jag behöll lugnet, även om jag mot slutet bara ville hem. Jag var väldigt trött efter tre veckors filmande med upp till 16 timmars arbete per dag.

I finalprogrammet i december målade deltagarna en fyr. Jockes akvarell i mitten fick fin kritik av juryn. Foto: Joakim Karkea

Målade inför kamerorna

Joakim berättar att bland de största utmaningarna var att måla under tiden två kameror riktades mot duken. Han som aldrig vågat måla när andra tittat på.

 Det var egentligen en riktig mardröm, när jag tänker efter.

Frågan är om det går att tävla i konst? Joakim är tveksam till det men säger samtidigt att egentligen utgör nästan alla ansökningar en tävling i sig, oavsett om det handlar om stipendier, utbildningar eller utställningar man vill delta i.

Joakim är just nu ledig från jobbet som takläggare på grund av snö och kyla, och det ger honom mer tid i ateljén.

 Kanske blir det så att jag får sluta med jobbet som takläggare så småningom? Det vore ju toppen att få måla varje dag.

Jocke avbildar gärna motiv från Kiruna och Tornedalen i sina akvareller. Foto: Privat

”Bastubaletten blev ett sommarkollo för gubbar”

Fem tornedalska män dansar balett i SVT:s dokumentär Bastubaletten. Foto: SVT/Massa Media AB

Samtalen i SVT:s kritikerrosade dokumentärserie Bastubaletten spårade ur ibland.

-Vi pratade väldigt sällan om det som inspelningsteamet ville men de verkade nöjda ändå, säger riksspelmannen Daniel Wikslund.

Daniel är i Mexico och spelar in en musikvideo, men följer ändå SVT:s sändning av Bastubaletten som han medverkar i tillsammans med fyra tornedalsmän. När vi pratas vid har han sett de tre första avsnitten – och han gillar det han sett.

I Bastubaletten är det tänkt att myten av den tornedalska mannen prövas. I slutändan ska alla samtal i bastun och dansövningar under ledning av koreografen Justine Kirk leda till en bastubalett.

De fem männen är kända profiler i Tornedalen: Daniel Wikslund, Fredrik Hangasjärvi, Bengt Aili, Henry Huuva och Bengt Niska. De flesta kände varann sedan tidigare.

Daniels intryck av de första avsnitten är att bilderna av Tornedalen är vackra och konstnärliga samtidigt som teamet fångat en hemtrevlig känsla.

Han gillar att scenariot kretsar kring bastun som ju nästan alla vid gränsen har en relation till.

Daniel Wikslund. Foto Maria Söderberg.

Sveriges nordligaste riksspelman Daniel Wikslund är nöjd över det han hittills sett av Bastubaletten. Foto: Maria Söderberg

Behövde inte tänka

Inspelningen i somras av de fem avsnitten tog en vecka.

-Det var intensivt. Men efter tre dagar kändes det nästan som en livsstil. Det blev som ett sommarkollo för gubbar. Inspelningsteamen talade om för oss vad vi skulle göra så vi behövde inte tänka så mycket själva.

Ibland fick ”gubbarna” små ledord att snacka om, till exempel manlighet, och utifrån det växte samtalen i bastun fram.

Kameramännen hängde i deras hasor åtskilliga timmar varje dag.

Besvärande?

-Neeej… Ju äldre man blir desto mer immun blir man mot sig själv, man bryr sig inte lika mycket. Vi kände inte att vi behövde dölja så mycket, för förr eller senare skulle bristerna ändå komma fram.

Kan inte prata meänkieli

Daniel är 70-talist och den enda i gänget som inte pratar meänkieli.

-Jag är lite udda där men vet att jag representerar en stor grupp som inte kan meänkieli. Jag förstår mycket men talar inte det själv även om jag gillar språket, det är en del av min kultur.

Daniel kan göra sig förstådd på sju språk efter att ha rest mycket och bott i flera länder. Bland annat vistas han mycket i Latinamerika som är något av hans andra hem.

-Med folk jag känner försöker jag prata finska och har gått en del kurser också.

Hans uppfattning är att ytterst få unga pratar meänkieli idag vid gränsen, det håller på att dö ut. Musikerkollegan Fredrik Hangasjärvi kallar han ”den siste mohikanen” och framhåller honom som en förebild.

-Jag vet ingen yngre än han som pratar meänkieli – och han är född 1973.

Fotnot: Bastubaletten går att se i efterhand på SVTPlay.