Finlandsinstitutet satsar på litteratur på meänkieli

Bibliotekarie Anna-Leena Forsberg på Finlandsinstitutet välkomnar fler tornedalingar till Finlandsinstitutet som ligger i höjd med Birger Jarlsgatan. Foto: Susanne Redebo

Finlandsinstitutets bibliotek tänker köpa in en stor mängd litteratur på meänkieli. Samtidigt välkomnar bibliotekarie Anna-Leena Forsberg tornedalingar till lokalerna vid Stureplan i Stockholm.

 Det går också bra att fjärrlåna från oss via era egna bibliotek i länet eftersom vårt klassas som folkbibliotek, säger hon.

Finlandsinstitutets lokaler från 1890-talet ägdes av Kristna föreningen för unga män innan Finska föreningen köpte dem.

På 1970-talet inrättades biblioteket som idag har Sveriges största finskspråkiga boksamling.

 Vi är ett specialbibliotek som fungerar som folkbibliotek. Alla som bor i Stockholms län är välkomna att använda det.

Innanför väggarna ryms cirka 19 000 medier. Största delen av materialet, cirka 90 procent, är på finska och resten på svenska. Sverigefinska böcker har en egen hylla. I biblioteket finns även en bred samling av svenskspråkig litteratur, finsk och sverigefinsk skönlitteratur och facklitteratur om Finland.

Sedan förra hösten finns en särskild hylla för litteratur på meänkieli. Ännu är den inte så stor.

 Men vi har säkert fler titlar utspridda på andra håll i lokalerna, säger biblioteksassistent Eija-Liisa Knuutinen som har fått i uppgift att samla ihop dem.

När lokalavdelningen Tornedalingar i Stockholm besökte biblioteket i april var samlingen ganska blygsam, kanske ett 40-tal titlar, men Anna-Leena Forsberg flaggade för att det bara är början.

Inte bara böcker på meänkieli är intressanta att fånga upp utan även litteratur på svenska som har en handling från gränstrakterna. Och böcker som är skrivna av författare med rötter i Tornedalen. Till exempel Katarina Kieri, Tove Alsterdal, Gunnar Kieri, Mona Mörtlund …

Hyllan med litteratur på och om meänkieli är inte så stor idag men är tänkt att växa framöver. Foto: Susanne Redebo

Kan fjärrlåna böcker

  Vi har tänkt att hyllan ska växa och bli riktigt lång.

De som använder biblioteket mest idag är sverigefinnar.

 Det skulle vara kul om även tornedalingarna kom till oss, för jag vet att många bibliotek har väldigt små samlingar av böcker på meänkieli.

Så kallade transportlådor gör det möjligt för låntagare att fjärrlåna, det vill säga beställa böcker från ett bibliotek i Stockholms län och lämna tillbaka dem i ett annat.

Finlandsinstitutet står nu i grepp att gå igenom vilka förlag som har böcker på meänkieli och kontakta dem.

Biblioteksassistent Eija-Liisa Knuutinen, berättar att det är ett detektivarbete att få fram vilka förlag som marknadsför litteratur på meänkieli.

Anna-Liisa Forsberg har fått uppfattningen att det är få som skriver ny litteratur på minoritetsspråket.

Kanske kan du tipsa personalen om var de kan hitta nya och gamla böcker på meänkieli? Mejla bibliotek@finlandsinstitutet.se

STR-T:s medlemmar Tuula och Kurt Kalander från Haparanda/Torneå ser fram emot att fördjupa sig i meänkieli. Foto: Susanne Redebo

Pajalakändisars liv i SVT:s videobloggsatsning

Mattias Barsk på SVT sjösätter ett nytt koncept där unga videobloggande minoriteter lyfts fram. Foto: Privat

Till sommaren får vi ta del av artistduon The Magnettes vardag i stort och smått. Med egeninspelade videoklipp utan reportrar som ställer frågor, bjuds tittarna in i fem minoriteters vardagsrum.

– Vi pratar mycket om de unga men det är bättre att de pratar om sig själva, säger Mattias Barsk, programutvecklare för minoritetsspråk på SVT.

SVT satsar på ett nytt sätt att nå ut till ung publik.

Min squad (ungefär Mitt lag) har formen döpts till där unga företrädare för minoriteter spelar in korta videosnuttar ur sitt liv som läggs ut på SVTPlay. Tanken är att ett urval av videoklippen sammanfogas och publiceras i ett ”vanligt” program på SVT mot slutet av året.

Världsartisterna från Pajala, Rebecka Digervall och Sanna Kalla, företräder förstås tornedalingarna.

– Vi har letat videobloggare bland minoriteterna, talangfulla och starka profiler, som vi vill samarbeta med och har hittat sex stycken. Det här blir ett bloggande fast på video, ungefär som profilen Klara Henry gör.

Iden med att inte använda sig av någon reporter i klippen har sin förklaring. Mattias har under flera år försökt minska reportrarnas roll i dokumentärer.

-Man brukar säga att reportrar står i vägen för berättelserna. De tolkar och förklarar saker och det kan faktiskt bli ett hinder för att nå fram.

SVT kommer att finnas med som stöd för bloggarna men styr inte själva berättandet och heller inte så mycket av innehållet som ska kännas personligt och nära.

Rebecka Digervall och Sanna Kalla kommer att berätta om sin vardag kopplat till Tornedalen i SVT:s nya satsning Min squad. Foto: Isabelle Wahlf, SVT

Inspirera andra

– Jag tror det här kommer inspirera andra. Det finns säkert mycket igenkänning i deras videobloggar. Som tjej, tonåring, boende i Pajala, som musikintresserad …

Formatet tillåter dem att filma sig själva, varandra och andra i omgivningen.

– Vi kommer alla att få umgås med dem på ett nära sätt.

Renskötaren Ber-Joná Labba från Karesuando är också kontaktad och tänker dela med sig av sitt liv och sina tankar. Han grubblar mycket på hur han ska orka, vad han ska satsa sin energi på. Frågor som är ganska allmängiltiga även för dem utan renar.

Planen är att videobloggarna börjar publiceras på SVTPlay i början av sommaren.

– Vi vill visa att det här är Sverige.

Här är de – kvinnorna som medverkar i Bastubaletten!

Koreografen Justine Kirk väntar på de nya dansarna. Foto: Mattias Barsk

Nu är det klart vilka fem kvinnor från Tornedalen som medverkar i SVT:s fortsättning av Bastubaletten.

–  Mitt mål är att se till att Tornedalen inte dör ut, vi måste synliggöras, säger en av de utvalda, Pia Hulkoff från Hulkoffgården i Korpikylä.

Metavisi kan som enda media avslöja vilka kvinnor som ska ge sin bild av Tornedalen i fortsättningen av Bastubaletten. Det blir Pia Hulkoff, Gun Olofsson, Sanna Kalla, Birgitta Rantatalo och Lena Snell.

Gun Olofsson är skådespelerska i Tornedalsteatern, Sanna Kalla ena halvan i popduon The Magnettes, Birgitta Rantatalo språkivrande renbonde i Korpilombolo och Lena Snell företräder ICA Lahtis i Kaunisjoensuu.

Själva kärnan i de två första delarna av Bastubaletten var att frigöra mannen från föreställningar om sig själv, har producenten Mattias Barsk tidigare sagt på SVT:s hemsida. Och andras förväntningar.

  Men vad är det som kvinnorna i Tornedalen gör upp med? undrar han. Det är ju inte så att man kallar en kvinna för knapsu. Men det där har vi tänkt på en del, och vi kommer nog få svar från kvinnorna.

Pia Hulkoff ser fram emot äventyret som börjar i maj.

 Jättespännande. Det gladde mig att det nu görs en Bastubalett om kvinnor för är det inte kvinnorna som är de starka i Tornedalen?

  En anledning till att jag valdes ut är nog att jag kan meänkieli. Och så är jag känd för att vara frispråkig.

Var det självklart att tacka ja?

– Absolut, jag är ju spontan av mig. Ju tokigare desto bättre.

Har gott självförtroende

Pia gillar att hitta nya utmaningar i livet. Hulkoffgården, som Pia driver ihop med maken, är en restaurang- och konferensanläggning som fått sin tionde omnämning i White guide. Bara en sån sak!

Det krävs mod för att vara med i programmet?

–  Ja. Men jag har ett gott självförtroende och har aldrig varit osäker på min tornedalska identitet. Tvärtom har jag alltid stått för den.

Vad är tornedalsk identitet för dig?

– Att vara stolt över att komma härifrån, att vara stolt över sitt ursprung och sitt språk. Jag fick med mig hemifrån att inte lämna finska språket.

Männen har något att göra upp med i Bastubaletten, till exempel föreställningen att inte vara knapsu. Har kvinnorna något att göra upp med?

– Ja, jag tror det. Att våga bära med sig sin identitet, att inte byta dialekt för att man varit två veckor i Stockholm. Våga vara sig själv och se sitt ursprung.

Gun Olofsson, skådespelare i Tornedalsteatern, är också stolt över att ha blivit utvald till Bastubaletten:

– Jag är otroligt glad att få vara en av de fem kvinnorna. Hauska! Det ska bli väldigt spännande att få möta de övriga kvinnorna. Se vad vi kan göra tillsammans, hur vi ska porträttera, dansa och lyfta fram den moderna tornedalska kvinnan.

Pia Hulkoff, Korpikylä, Haparanda. Foto: Privat

Gun Olofsson, skådespelerska Tornedalsteatern. Foto: Privat

Sanna Kalla, ena halvan av The Magnettes. Foto: Privat

Birgitta Rantatalo, språkivrande renbonde i Korpilombolo. Foto: Privat

Lena Snell, ICA-handlare, Erkheikki. Foto: Privat

Bortspolad kyrka återuppstår – men en halv miljon saknas

Ritningarna på nya Särkilax kyrka som ska uppföras utefter väg 99 norr om Övertorneå. Bild: Särkilax kyrkas vänner

Särkilax kyrka, som följde med vårfloden för 400 år sedan, kommer att byggas upp igen på sin gamla plats strax norr om Övertorneå. I sommar ordnas workshops i timmerhuggning i Haapakylä och till hösten kan replikan invigas.

– Det fattas fortfarande 500 000 kronor, så nu går vi ut på bred front för att be om bidrag och ideellt arbete, säger Leif Toolanen, Särkilax kyrkas vänner.

Övertorneå församling har beslutat att skänka 20 000 kronor till replikan, som bygget kallas. Simo Rundgren, kyrkoherde i Övertorneå, förklarar varför summan är så beskedlig:

– Vi tycker det är ett intressant och värdefullt projekt ur ett lokalhistoriskt och turistiskt perspektiv. Fint om det lyckas. Men vår församling har redan fem kyrkor, det räcker för oss. Det här är mer ett projekt för kommunen.

Biskop Hans Stiglund, med rötter i Haparanda, har deklarerat att han inte tänker viga bygget som kyrka, därför kommer förmodligen inga gudstjänster att hållas innanför väggarna. Men Svenska kyrkans något svala intresse påverkar inte Särkilax kyrkas vänner, som den nybildade föreningen heter. Medlemmarna tror att det finns många företagare och privatpersoner som vill bidra till bygget. Antingen med pengar, timmer eller stå för en del av arbetsinsatsen.

Övertorneå församling ger 20 000 kronor till Särkilax kyrkas vänner, berättar kyrkoherde Simo Rundgren. Foto: Privat

400 år sedan vårfloden

Syftet med föreningen är att sprida kunskap om den kulturskatt som den gamla kyrkan och händelserna kring den utgör. I år är det 400 år sedan kapellet spolades bort av vårfloden och endast ett kors finns kvar som minne vid väg 99.

Replikan byggs delvis med hjälp av gammal teknik och gammal kunskap, berättar Leif Toolanen som har drivit byggfirma i 20 års tid. Kyrkan uppförs i naturlig storlek i timmer, men eftersom det inte finns några ritningar bevarade på hur den såg ut, har man utgått från Älvros 1600-tals kyrka i Härjedalen. Stora och branta tak var den tidens melodi och det återfinns även på ritningarna för Särkilax kapell.

Lång process

Efter många turer har också kommunen gett bygglov. Regler för strandskyddet har gjort att kyrkan flyttas från nuvarande kors till en björkdunge söder om vägen som går över till suveränitetsholmarna.

– Redan för tio år sedan togs första stegen i det här men tack vare vår ordförande Jan Tollin har frågan aktualiserats, säger Toolanen.

Övertorneå kommun har lovat ett avsevärt ekonomiskt stöd, men det behövs mer. Byggmaterial är dock i princip redan är klart sedan skogsägare lovat skänka träd.

– Vi ska hålla i timringskurser på Haapakylä såg i april till juni för folk från både svenska och finska sidan. För att få ihop det här behövs gamla tiders ideellt arbete.

Kyrkan ska vara öppen företrädesvis sommartid och det planeras bland annat för teaterverksamhet som knyter an till byggnadens historia.

I projektet ingår även en bok av Petter Antti och Sture Torikka. Den kommer ut i sommar och beskriver ingående vilken betydelse kristendomens näst nordligaste kyrka hade på sin tid.

Är det så att stora delar av projektet strandar återbetalas medel till bidragsgivarna, lovar Leif Toolanen.

Fotnot: Är du intresserad av att delta i timringskurserna i Haapakylä? Eller bidra på annat sätt till bygget? Ring Leif Toolanen på 070-56 46 179.

Idag står ett kors vid Torne älv som visar var kyrkan stod innan vårfloden tog den på 1600-talet.

Minoriteter planerar äldreomsorg i privat regi

Lennart Albinsson tänker se till att det blir ett profilerat boende i Gällivare – även om det inte blir kommunen som driver det. Foto: Privat

Planerna på äldreboende för tre minoritetsgrupper i Gällivare skjuts på framtiden. Det upprör Lennart Albinsson, Storlule sameförening, som nu ser över möjligheten att starta äldreomsorg i privat regi.

 Nu försöker vi hitta medel och lokaler, säger han.

Metavisi berättade förra våren om tre elever vid Vård- och omsorgsprogrammet i Gällivare som fått i uppdrag att planera för nya äldreboendet Forsgläntans minoritetsprofilering (tornedalingar, samer och sverigefinnar). Äldreboendet öppnade i höstas och tanken var att delvis anpassa boendet efter minoriteterna med personal som kan språken, se över inredningen och kanske koppla maten till de boendes ursprung.

Nu har planerna stött på patrull. I november avslog socialnämnden i Gällivare beslutet att gå vidare med frågan. Man hänvisade till att det skett förändringar i tidsplanen med anledning av LKAB:s gruvbrytning i Malmberget. Samhällsomvandlingen innebär att en del boende och personal måste flytta till andra enheter och detta innan frågan om profilerat boende utretts klart.

Lennart Albinsson, Storlule sameförening, har startat en särskild minoritetsgrupp med anledning av kommunens agerande.

 Politikerna backar trots att deras egen utredning är för profilerat boende.

Han tycker avslaget är upprörande med tanke på att Gällivare kommun sedan 2000 är förvaltningskommun för de tre minoriteterna, och med det följer åtagande. 

Får vänta till 2020

Nästa chans att få omsorg på minoritetsspråk är när Lövberga vård- och omsorgsboende flyttar till nya lokaler runt 2020. Men det lugnar inte Albinsson.

Det kan ju också bli så att 2020 säger de samma sak, att de hinner inte. Vi har ingen tillit till kommunen i det fallet.

Jag tror att deras hänvisning till samhällsomvandlingen är ett svepskäl och ett sätt att försöka komma runt beslutet. Det är något helt annat som ligger bakom: den dolda rasismen.

Vad gör ni i minoritetsgruppen nu?

Vi försöker få till stånd ett projekt, hitta medel och lokaler och attrahera ett ombonadsföretag som kan tänkas driva ett boende.

Kontakter har tagits med landsbygdsutvecklingsprojektet Leader, och de inledande kontakterna har varit positiva.

 Men vi behöver ha kommunen med i projektet.

Utmaningen består i att hitta lämpliga lokaler. Intresserad personal och underlag för att fylla platserna finns redan, enligt Albinsson.

Tvingades till rockad

Socialnämndens ordförande Katinka Sundqvist Apelqvist (V) ger sin syn på saken:

– Det har varit ett maktskifte i Gällivare. Vi har tagit över efter tidigare parti och vad de lovat syns inte i några dokument som jag hittat. Det finns ingen nedtecknad plan för en minoritetsspråksavdelning.

– Vi blev tvingade till en rockad på grund av de stora markdeformationerna och vibrationer både nattetid och dagtid. LKAB har därför begärt att vi planerar för flytt från Malmberget, istället för som vi tänkt utifrån behov i Gällivare. Det har inneburit ett behov av fler platser.

– Det är heller inte görligt att fem i tolv göra förändringar i en redan färdigställd byggnad.

Hur säkerställer ni att boendealternativen på minoritetsspråk blir verklighet 2020?

– Det nya boendet som ligger för planering nu, är definitivt föremål för att uppfylla de mål som finns enligt lagstiftning gällande minoritetsspråk.

En undersökning från 2015 visar att det finns underlag för äldreomsorg på minoritetsspråk i Gällivare, både vad gäller antalet boende och personal.

En kärleksförklaring till en tornedalsby

Jarhois hade en gång 500 invånare. Idag är de bofasta nere i cirka 50. Foto: Eva Sollén

En bok om vackra Jarhois för tornedalingar i förskingringen har precis släppts. Gunvor Wirtala står som författare tillsammans med kusinerna Ingvar och Bernhard Uusitalo.

Vi vill ge byn en bok som innehåller all kärlek vi känner för den, säger 80-åriga Gunvor.

Sedan många år bor författaren i Umeå men hon vistas i sitt barndomshem i Jarhois flera veckor varje sommar. Hon är en typisk flyttfågel som återvänder år efter år.

– Ju längre tid jag är borta, desto tydligare blir det hur vackert det är där på somrarna.

 Våra barn och barnbarn vet ju inget om allt det som skett i Jarhois, därför kändes det viktigt att ge ut en bok. Den intresserar säkert många tornedalingar i förskingringen, alla som har sina rötter där uppe.

Boken speglar livet i byn och den stora arbetsgivaren Kengis bruk som på sin tid hade stort inflytande i området.

Gunvor Wirtala har fyllt 80 år och skriver nu på sin nästa bok som ska handla om döden. Foto: Privat

På omslaget till ”Vår hembygd i vackra Tornedalen” syns de första gårdarna i Jarhois.

Var först med elektriciteten

Läsaren får följa med på en historisk odyssé varvat med personliga intervjuer med byakändisar som Edvin Kemi och Nanna Anttila. Få vet nog att Jarhois var en av få byar som fick elektricitet samtidigt med Stockholm 1914. Det berodde på Kengis bruk som lät uppföra en mjölkvarn i byn.

En annan minnesvärd milstolpe i historien är påskskidtävlingarna då världseliten kom till lilla Jarhois. Assar Rönnlund, Sixten Jernberg och finska elitskidåkare såg till att alltid ställa upp i Jarka IF:s tävling. Vissa år drogs 6 000 personer till området vilket förstås var en utmaning för en by med 500 bofasta.

– Det här fostrade många duktiga skidåkare, en av dem är ju Ida Ingemarsdotter vars pappa kommer från Jarhois.

Vackra Jarhois sett genom Eva Solléns kameralins

Byggde bastun först

Edvin Kemis berättelse vill Gunvor särskilt lyfta fram. Han ger bland annat en bild av hur man byggde sina gårdar i Tornedalen.

– Folk började alltid med bastun där de bodde under tiden de uppförde ladugård och stall. Sist byggdes boningshuset.

Edvin berättar också om myrslåtter liksom om flottningsarbete på Torne älv där flottarna kunde vara 100 meter långa. Bild från den sista flottningen 1971 finns i boken. När den upphörde skickades timret löst ner för Muonio och Torne älvar.

Boken beskriver tjärbränning, tegelbränning, renskötsel, islossning, laestadianismen och korpelarörelsen. Flera människoöden återges om arbetsamma tornedalingar och folk som berättar om upplevelser från Finska vinterkriget.

Den prisbelönta fotografen Eva Sollén från Luleå står för flertalet av bilderna i boken som består av 180 sidor och kan beställas via gunvorwirtala@hotmail.com

”I Tornedalen fnissar man hellre än gapskrattar”

Komikern Babben Larsson besöker Övertorneå 4 maj. Hon efterlyser nu lokalt material till sin föreställning som går ut på att komma nära publiken. Foto: Håkan Larsson

Komikern ”Babben” Larsson gästar Tornedalen 4 maj när hon avslutar sin långa landsturné ”Expedition Babben”.

En rolig sak är att man inte skrattar högt i dessa trakter. Min finske kollega Stan Saanila har samma erfarenhet från Finland, det blir mest kvävda fniss istället för gapskratt. Är det kulturellt betingat? undrar en av Sveriges roligaste kvinnor.

Babben Larsson går snart i mål med sin Sverige-turné som går ut på att besöka 60 små orter som Gud glömde. 4 maj väntar Övertorneå och Folkets hus och i samband med det sätter hon punkt för resandet.

Hon har under 1,5 år haft som strävan att hitta fyra för henne nya orter i varje landskap. De första sex landskapen klarades av under 2016. Årets sväng består av nio landskap.

Hemma har artisten en Sverigekarta med en nål för varje ställe hon jobbat på. Målet har varit att undvika att trampa andra komiker i hälarna. Expeditionen söker sig därför till bygdegårdar, Folkets hus och IOGT-lokaler i periferin. Det blir en äkta NäraBabben-upplevelse för publiken, lovar hon.

Googlar om Tornedalen

Inför varje besök googlar jag ordentligt om orten och frågar folk via Twitter och Facebook om de har några tips på ämnen som är tacksamma att ta upp.

Gensvaret brukar vara gott, upp till två A4-ark samlar hon på sig om bygden innan hon kliver upp på scen.

Om Övertorneå vet hon att Pajala inte ligger så långt därifrån. Pizzeria Lorenzo har hon ett särskilt gott öga till, ett ställe hon besökte för många år sedan som ståuppare. Mitt på dagen hade hon uppdraget att träffa ungdomar i byn och efter det bilade hon och dåvarande maken över till finska sidan. Det visade sig vara stängt överallt eftersom klockan var en timme före svensk tid.

När vi skulle tillbaka till Sverige hade vi svårt att hitta. Det fanns en skylt där det stor Ruotsi och jag bad min man följa den och svänga vänster.

Men han vägrade för han skulle inte till Ruotsi, han skulle till Sverige!

Babben stod på sig och de kom så småningom tillbaka till metropolen Pajala. Det kan hon tacka finska krigsbarnet Hilkka för. Denna Hilkka, som bosatt sig på Gotland, hade en tid haft ett finskt praktverk om Sverige på bordet som det stod Ruotsi på.

Hade jag inte sett den boken hade vi förmodligen fortfarande snurrat omkring i finska Lappland, jag och maken.

Inget gapskratt, bara fniss

Detta med gapskrattets frånvaro i nordliga Sverige och Finland är något hon och andra ståuppare reflekterat över. Att folk inte skrattar högt utan bara fnissar behöver inte betyda att de inte gillar det de hör. Tvärtom.

Publiken var väldigt tystlåten när jag uppträdde på Pizzeria Lorenzo minns jag.

Något som gjorde henne fundersam. Många år senare pratade hon med finska kollegan Stan Saanila som berättade att folk i nordliga Finland inte skrattar högt, som mest kan man få ett kvävt fniss ur dem.

Hans tolkning var att det där uppe inte är okej att sitta och gapskratta. Samma fenomen finns i Norrbotten och Lappland. Även Riksteatern har rapporterat om att de ibland sliter som djur i två timmar för att underhålla publiken i norr som sitter knäpptyst med armarna i kors.

Efteråt kan personerna komma fram och säga att det var det bästa de sett.

Hur som helst kommer jag inte att låta mig nedslås om det blir tyst i Övertorneå, jag ångar på ändå.

Det som också slagit Babben under den långa turnén är att på små orter finns en stolthet över bygden och invånarna upplever hög livskvalitet.

Så är det inte i Stockholm, där tycker ganska många att de inte har så stor livskvalitet med mycket stress och så.

Vill du lyssna på Babben Larsson när hon kommer till Övertorneå 4 maj? Biljetter finns på ticketmaster.se

I Tornedalen gapskrattar man inte – där fnissar man enligt ståuppare som besökt gränstrakten.

Poesitävling för unga ska lyfta meänkieli

Be din mormor eller farfar författa en dikt tillsammans med dig på meänkieli!

Är du ung och gillar att skriva poesi? Kanske kan du bara stappla dig fram på meänkieli men har någon släkting som vill hjälpa dig med språket? I så fall kan du vara med i en poesitävling som Resurscentrum för litteratur utlyser under 2017.

Maria Bideke på luleåbaserade Resurscentrum för litteratur (som drivs av Region Norrbotten) har extra mycket fokus på minoritetslitteratur i år.

 Det finns ett akut behov av ny litteratur på meänkieli, säger Maria.

I år utlyses därför en skrivartävling för unga, ett pilotprojekt som sker i samarbete med Regionbiblioteket.

 Vi vill uppmuntra författande på meänkieli och eftersom många som skriver på det språket är lite äldre vill vi rikta oss till ungdomar.

Anledningen till att det blev just poesi är att kunskapen i meänkieli varierar stort bland unga: från de som bara kan några ord till dem som talar språket flytande.

 I en novelltävling kan inte alla vara med. Men om det handlar om poesi kan nästan alla skriva några rader och samtidigt känna att det är roligt.

De som är osäkra på språket får ta hjälp av en släkting och göra diktandet som ett projekt ihop.

Poängen är ju att det ska kännas roligt och spännande.

Maria Bideke saknar meänkieli-litteratur av unga författare. Foto: Luleå tekniska universitet

Publiceras på två språk

Det är första gången en poesitävling med den här inriktningen görs.

Kommer vi få in bara ett fåtal bidrag eller en mängd med dikter? Ingen vet.

Vissa av ungdomarna kommer att få pris för sina dikter och tanken är att flera poetiska verk läggs upp på bibblo.se:s hemsida och publiceras i någon tidning.

– Kanske kan bidragen bli till en skrift också?

Dikterna kommer att publiceras på både svenska och meänkieli för att alla ska förstå.

 Vi har experter som hjälper till med översättningen till svenska.

För att sprida information om tävlingen vänder man sig främst till skolor i Norrbotten där man vet att det finns elever som läser meänkieli. Troligen blir det också annonser i pressen, på nätet och spridning via ungdomsförbundet Met Nuoret.

Maria Bideke vågar inte säga när under 2017 tävlingen utlyses mer än att det sker under året.

Pajalas bibliotek ska bli störst i landet på meänkieli

Pajalas bibliotekschef Fredrik Paganus satsar friskt mot landets största samling av meänkieli-litteratur. Foto: Privat

På många bibliotek i Sverige finns väldigt få böcker på meänkieli. Pajala utgör ett undantag. Här finns runt 150 titlar och nu finns ambitionen att skapa landets största meänkielisamling.

 Vi kämpar för att språket ska bevaras här uppe, då duger det inte att gömma undan litteraturen, säger bibliotekschef Fredrik Paganus.

Fredrik Paganus är uppväxt i Märsta utanför Stockholm av föräldrar från Tornedalen. I förskingringen har han upplevt språket och som vuxen jobbar han hårt för dess bevarande. När Fredrik tillträdde som bibliotekschef i Pajala såg de ut som på många andra håll i landet: en liten undanskymd hylla med böcker på meänkieli.

– Men vi befinner oss i hjärtat av Meänkieli-land. Vi måste synliggöra tydligt att vi kämpar för att språket ska bevaras.

En annan orsak till satsningen mot landets största samling är att personalen ser hur antalet böcker stadigt ökar.

Låser fast böckerna

 En del av litteraturen låser vi fast på biblioteket eftersom de är så sällsynta. Folk får komma hit och läsa dem, helt enkelt.

Paganus berättar att all minoritetslitteratur lyfts fram i biblioteket, men meänkielin har fått ett eget hörn som sakta expanderar.

Vår ambition är att ha all litteratur som någonsin getts ut på meänkieli. Snart kommer vi också gå ut med en vädjan till folk om att lämna in litteratur till oss som kan vara svår att få tag i.

Ett annat stort arbete som står för dörren är att katalogisera gammal litteratur om predikanten Lars Levi Laestadius. Böckerna kommer från det nedlagda muséet. Samlingen utgör ett spännande stycke kulturhistoria om Tornedalen och laestadianismen, påpekar Paganus.

Norrköping vill ha minoritetsavdelning

Metaviisi har även varit i kontakt med andra bibliotek i landet för att höra hur personalen ser på tillgången av barnlitteratur på meänkieli.

Frida Rönnbäck, Umeå stadsbibliotek:

 Under det år jag har jobbat här har jag fått någon enstaka fråga om böcker på meänkieli … 24 av våra 28 titlar har varit utlånade någon gång under det senaste året, så böckerna används.

 Jag har själv rötter i Tornedalen så för mig känns det väldigt givande att få spela en liten roll i att barn ska få med sig språket. Vi håller också på att köpa in ett litet basbestånd på minoritetsspråken till alla biblioteksfilialer i Umeå.

Frida Rönnbäck i Umeå ser att barnböckerna på meänkieli lånas ut då och då. Foto: Privat

Emil Enbuska, Norrköpings stadsbibliotek:

Vi har inga barnböcker på meänkieli och ingen efterfrågan heller.

 Frånvaron av böcker på meänkieli är inte särskilt svårmotiverad. Så vitt jag kan se finns ingen märkbar samling tornedalingar som ber om litteratur på meänkieli. Skulle det ske är det snabbt gjort att låna hit titlar från närliggande bibliotek, eller fjärrlåna.

 Jag är själv född och uppvuxen i Pajala, till tornedalsfinska föräldrar, och har jobbat nära samiska och tornedalska kulturfrågor. Bland annat som föreståndare på Laestadiusmuseet. Arbetet med minoritetsspråk på biblioteket här i Norrköping har dessvärre fått ligga på is, eftersom min huvudsakliga syssla tagit all tid. Men min ambition är att samla ihop till en särskild minoritetsspråkavdelning.

 I ett ytterligare steg hoppas jag att vi lyckas knyta återkommande kulturverksamheter runt minoritetsavdelningen. Det skulle vara en dröm att få presentera till exempel Bengt Pohjanen och Katarina Kieri för vår publik. Och varför inte Tornedalsteatern!?

Emil Enbuska har tidigare jobbat på Laestadiusmuseet i Pajala men finns nu på biblioteket i Norrköping. Foto: Privat

Meänkieli-litteratur ska bli lättare att hitta på biblioteken

Maria Bideke på Resurscentrum för litteratur hoppas att fler författare vill ge ut böcker på meänkieli. Hon hjälper gärna till med att tipsa om bidrag för det. Foto: Region Norrbotten

Böcker på meänkieli är svåra att hitta på biblioteken idag. Det kan förklara varför efterfrågan är så liten. Därför sjösätts nu ett landsomfattande projekt där alla böcker på minoritetsspråket ska förses med kort presentation både på svenska och meänkieli. Resurscentrum för litteratur i Luleå står bakom arbetet som lyfter fram en undanskymd grupp.

En enkätundersökning som STR-T:s nättidning Metaviisi gjort under januari månad visar att elva av 14 slumpvis utvalda bibliotek i landet uppger att det är liten eller ingen efterfrågan alls på barnböcker på meänkieli.

Maria Bideke på Resurscentrum för litteratur, som drivs av Region Norrbotten, är inte förvånad:

Det är svårt att fråga efter något som man inte vet vad det är. Letar du efter meänkielilitteratur är det knepigt att hitta rätt för det saknas informationstexter om böckernas innehåll.

I de nuvarande digitala katalogerna över minoritetsspråken syns bara boktitlarna och den som inte kan meänkieli förstår inte ett skvatt av bokens innehåll. Därför har Resurscentrum för litteratur tillsammans med Regionbiblioteket dragit igång ett projekt där all litteratur på språket ska få en kort presentation på både meänkieli och svenska.

Det gäller samtliga böcker som finns på landets bibliotek.

Alla ska få chansen att förstå vad böckerna handlar om.

Här är det också viktigt att översättarna väljer ett språkligt tilltal som vänder sig direkt till barnen.

Om barn och ungdomar läser presentationstexten så ska de känna att boken verkar spännande för just deras åldersgrupp.

På Umeå stadsbibliotek skyltar man tydligt var minoritetsspråken för barn finns. Foto: Privat

En annan orsak till den låga efterfrågan på meänkielilitteratur tror Maria hänger ihop med att det finns så få böcker på språket. Hon påpekar att det ändå finns en ljusning vad gäller nytillkommen barnlitteratur; dels Pippi Långstrump-boken som översatts under 2016 liksom Max Balja.

Det som känns hoppfullt är att förlagen vågar satsa på den här typen av litteratur med tanke på att marknaden är så liten. Vi hoppas att fler vill ta steget.

Metaviisis undersökning av landets bibliotek visar också att i sex fall av 14 placeras barnböcker på meänkieli någon annanstans än på barnavdelningen.

 Det är jätteilla. Som barnfamilj går man ju till barnböckerna. Är de undangömda på en hylla för utländsk litteratur så är det klart att ingen hittar dem.

På så sätt hålls spontanutlåningen tillbaka och besökarna måste vara väldigt insatta för att hitta rätt.

Daniel Särkijärvi, meänkieliaktivist i Kalix, ser en stor fara med den felaktiga placeringen:

Symboliken i att behöva gå från sagorummet för att hitta sitt arvsspråk medan kompisarna blir kvar, för mina tankar till hur det sett ut under historien. De som tillhör minoriteten får hålla till i utkanten.

Klassificeringen av barnböcker på meänkieli blir inte sällan finsk-ugriska.

Fotnot: Maria Bidekes uppgift är bland annat att underlätta författarskap i Norrbotten och vara behjälplig vid sök av bidrag. Här hittar du mer information om Resurscentrum för litteratur